Gör rätt för dig eller brinn upp
Uhhhh. Ni, ja, ni därute. Ni som utnyttjar det som detaljhandeln kallar god kund- och reklamationsservice. Mm, ni. Era lurendrejare, ni som försöker gå runt systemen och hitta kryphål där ni kan roffa åt er "gratisprylar" och pengar. Pengar som inte tillhör er. Pengar ni inte gjort er förtjänta av. Pengar ni ljuger er till. Det finns verkligen inga ord som kan beskriva min avsky mot er. Era skojare. Ni som systematiskt försöker lura kedjorna, ni som utför noga genomtänkta dock lika vidriga bedrägerier, ni som stjäl varor för glatta livet, utan ett uns av samvete eller känsla för rätt eller fel. Ni som tar saker som inte är era. Ni som står framför det trevliga butiksbiträdet och ler, samtidigt som ni har fickorna fulla av varor. Ni är inte människor. Ni är inte ens djur.
Avskum.
Vissa av er borde man få hugga av händerna på, på plats. Sharialagar någon..?
Snart får alla vad de förtjänar.
Nu börjar saker rulla rätt fint. Jag måste bara vara uppmärksam på att inte begå några fjantiga misstag. Snart sitter alla på den plats de förtjänar. Ja ni förstår, svin i stior, får i inhägnade hagar, nötter i nötknäckarn, och de duktiga och ambitiösa djuren kommer sitta högt uppe på.. ett berg av.. ehm.. äh jag vet inte! Ära? haha.
Nåja, det är nära nu iallafall. Dream Team, Ära, Berömmelse, Pengar, Möjligheter. Allt tjat, alla konflikter, alla liter svett, alla deciliter tårar, all viktnedgång, har tidvis känts som om det varit helt i onödan. Förstå den frustrationen då? Aldrig har jag dock tänkt den seriösa tanken på att ge upp. På att byta jobb. På att förlora. Envisa jäkla vinnarskalle. Jag har tänkt att det här är det jag vill göra, att leda. Om jag inte fixar detta, vad ska jag då söka för jobb? Nytt chefsjobb? Vad har jag då lärt mig från det förra? Vad har jag tagit med mig då? Ingenting. Jag har provat olika metoder. MÅNGA olika metoder.
Men vet ni. Det finns bara en metod som fungerar när det kommer till ledarskap. Det är att lita på sig själv i egenskap av ledare, i alla lägen, till och med om INGEN annan i ditt team gör det. Så ska du skita fullständigt i det, tro på dig själv och dina förmågor och bara köra. Lägg undan alla rädslor. Våga konfrontera i alla lägen, visa vem som bestämmer. Som ny chef som "tar över" kommer ingen av dina medarbetare att ha förtroende för dig förrän du visar vad du går för. Men, så länge du litar på dig själv i ALLA lägen (det är sjukt svårt ibland) så kommer det smitta av sig på teamet. Du ska vara den mest självsäkra på plats. Tilliten kommer så småningom.
Som ung och erfarenhetslös har det verkligen varit svårt att lita på sig själv i precis alla lägen. Hur vet jag att jag har rätt? Men hallå. Det är inte kärnfysik eller hjärnkirurgi jag sysslar med. Jag har ofta fått höra att jag har ledarskapet i mig dessutom. Men man är väl inte mer än människa, man har sina bättre och sämre dagar. Som äldre har man erfarenheten och kunskapen att luta sig tillbaka mot. Men vet ni vad, jag lutar mig tillbaka mot den självsäkerheten och känslan för rätt och fel som jag vet att jag har. Ett tag var den borta. Eller jag trodde det iallafall, men det visade sig att den bara hade gömt sig lite.
Nu är Shima tillbaka.. och jag vill tacka alla som stått ut med mitt gnällande över jobbet under sista tiden. Alla ni som i timmar fått lyssna när jag lättat mitt hjärta dagligen, veckovis eller hur jag nu gjort med er. Ni är guld värda. Nä. Diamanter. Nä. Finner inga ord :-)
En tårta förtjänar jag väl iallafall? :-)
Ny Shima
Ohhh jag skrev precis ett riktigt argt och långt inlägg riktat mot mitt jobb. Jag tog bort det :-) Men det var skönt att skriva av sig! Det var alltså ett ovanligt argt inlägg. Många svordomar faktiskt. Jag kan korta ner det lite, förmildra språket massor och sammanfatta det med följande:
Nu fattar Shima. Folk bör passa sig jävligt noga. Från och med nu, så ska rätt vara rätt. Jävligt rätt. Det gäller både neråt i hierarkin och uppåt. Jag är inte rädd för någonting. Tvärtom, min röst brukar höras rätt högt.
Godnatt så länge.
P.s. Anledningen till att jag inte uppdaterar så ofta är inte för att jag sitter och häckar på jobbet dag ut och dag/natt in. Utan jag har numera ett privatliv också som inte heter laptop!
2 underbara dagar
Yes, jag har haft 2 helt lovely dagar! Jag ska inte gå in på alldeles för många detaljer men när jag kom hem från jobbet i tisdags så möttes jag av detta när jag öppnade min ytterdörr och skulle kliva in: 
Yes! Ni ser helt rätt. Värmeljus, dock varvat med mitt favoritgodis, trisslotter, mcdonalds-skak-påse-kryddor och söta kort och ett jättefint brev.. På allvar, finns det någon därute som INTE gillar att bli uppvaktad, kille som tjej?? Tror inte det.. Ovanstående var iallafall helt över min förväntan.. HELT.
Det var i tisdags det.. och igår var jag omringad av ett axplock av världens finaste människor. Vissa saknades dock fortfarande men det löser sig nog med tiden.. :-) I vilket fall så.. ahh. Över förväntan. Dessa två dagar alltså.
Ikväll ska jag till tandläkaren också kom jag på. Bara för kontroll dock. Jösses. Har tiden verkligen gått så snabbt? Har ju nästan hunnit bygga upp lite fobi igen. Hålla mig i handen någon? :-P
Humör upp, Humör ner
Mja, det är inte så mycket humör ner. Det är typ.. humör ASner. Det har sina förklaringar, vilket är tur, annars hade jag blivit lite rädd för mig själv. Jag ser i syne, har förutfattade meningar (får mord i blicken) innan jag hinner se att så är inte fallet och jag får ja, mord i blicken när det är smådags för det också. När folk beter sig illa, eller vid andra tillfällen där det uppstår frustration. INTE BRA. Men det går över snart och är bara supertillfälligt :-) Och än så länge har jag inte rykt ihop med någon galning ute på gatan som bär kniv. Tur va? :-)
Men humör upp är trevligt!! Det har jag nu. Äntligen! Jag tog en tupplur, ja jag är ledig idag, och nu när jag vaknade, vaknade jag full av energi och vill bara göra massor. Har en massa idéer. Och ett utav dem ska jag skrida till verk med om några minuter bara.
Vid sådana här tillfällen som nu på slutet varit väldigt få, dvs tillfällen då jag känner lyckorus i kroppen, så är jag bara så himla tacksam för allt gott jag har i mitt liv. Måste bara se till att försöka tänka likadant vid alla andra tillfällen också. Vilken dag som helst kan ju allt gott tas ifrån mig. Mitt hjärta, mina vänner, min familj, mitt jobb, min bostad, min bil... ja allt. Usch - hemska tanke.
Hursomhelst, igår hade vi onsdagsmys. Mmm, jobbar man helger så får man mysa mitt i veckan istället. Den här gången med Tacos och film. Inte världens härligaste frid-och-fröjd-film men den var bra. Vi snackar alltså Blood Diamond. 
Ärligt, min rosa stekpanna, är den inte stekig? ;-)
Jag hajjar inte, jag äter så regelbundet man bara kan nu. OKEJ, man kan äta lite mer regelbundet också, ibland blir frukosten lidande, men jag ser iallafall till att trycka i mig något när jag kommit till jobbet. Så nog äter jag "frukost, lunch, middag" ändå. Och rätt mycket mellis. Jag har nog aldrig ätit såhär duktigt förr och dessutom hållit på det såhär länge. Men min mamma klagade senast idag på att jag inte äter någonting? Hon tyckte jag såg ut som en stackare. Haha! Vet att min mamma inte hänger på bloggen så ofta, men här kommer en bild för hennes skull.
Titta jag äter iallafall! Resten bjuder jag på ;-) Och tack snygging för att du tog kort på mig när jag visar min bästa sida. Det nalkas visst hämnd... :-)
Jobbmässigt börjar det kännas mer och mer ok. Tog mig ungefär 8-9 månader att inse vilken nivå jag ska ligga på vad gäller närheten till mina medarbetare. I framtiden kommer folk att få se mer av psykopatShima :-) Vänner? På jobbet? Jag vill hellre ha resultat på jobbet. Vänner kan jag skaffa privat. Självklart ska man fortfarande ha roligt på jobbet. Men en sak är säker - att vara chef är ett ensamjobb på ens egen avdelning. Man är ensam på toppen. Passar ensamvargen Shima jättebra förvisso, har ju haft hela livet som erfarenhet, att aldrig passa in någonstans. Att egentligen aldrig ens vilja passa in helt någonstans heller. Perfect! Undra vad jag ska lära mig härnäst och hur lång tid DET kommer ta. Livet är en utvecklingsprocess...
Nu dags för annat!
Adjökens så länge!
Vad lärde jag mig av 2009?
2009 för mig var ett år fyllt av slit. Och väldigt ofta känslan av att jag inte kommer längre. När jag de få gångerna lyckades eliminera stagnationen fylldes jag av en sådan adrenalinkick och lyckorus som hette duga. Motivationen har allmänt varit ganska låg i jämförelse med år 2008. En trött kropp och hjärna slits snabbare ut och gnistan tappas fortare än annars. Det har 2009 lärt mig. Jag är inte ung för alltid, jag kan inte bete mig hur som helst mot min kropp och ignorera signalerna.
Hursomhelst, motivationen. A och O. Utan motivation kommer jag ingenstans, jag vill överträffa mig själv hela tiden, det är ju det jag går igång på. Det var ett tag sen jag kände – fan vad jag är bäst! Vet ni hur många gånger under 2008 jag kände så? Även några gånger inpå 2009.. men det har sakta men säkert lugnat ner sig på den fronten. Det är ju hemskt! Jag vet ju att jag kan, intressant nog behöver jag inte ens anstränga mig speciellt mycket för att uppnå det. Men jag måste vara motiverad nog att göra det. Och jag vet vad som ska till för att det ska kunna ske, för mig att bli motiverad alltså. De e ba å gört.
Mer då? 2009 känns som ett slags mellanår. Ett pausår. Ett år där det inte händer speciellt mycket, ett onödigt år. Men ack så nödvändigt samtidigt för att man ska lära sig något. Kanske kan sammanfattas som ett mentalt utbildningsår för att man sedan ska sätta igång rent praktiskt 2010? Är det någon mer än jag som känner så?
Jag snackar inte bara jobb. Jag snackar privat också. På kärleksfronten var det också slitigt. Jag slet för någonting som jag visste att jag inte kunde få just då, något som jag nog heller inte var redo att få heller, jag tog tidvis väldigt korkade beslut, satte mig själv i klistret och jag tror att många blev sårade 2009. Men jag lärde mig vad jag vill ha. Jag kom fram till vad jag behöver för att må bra.
Ekonomiskt är nog 2009 också det sämsta året. Finanskris i all ära, men trots löneförhöjning och skattetabellsändring, extra inkomster, brutal skatteåterbäring m.m. har jag slösat pengar till höger och vänster på… tja, om jag bara visste! Fy, jag skäms. Vet ni hur många tusen jag hade kunnat spara undan?
Men, med alla dessa erfarenheter och kunskaper i bagaget tack vare 2009 så blir jag mycket förvånad om 2010 inte blir ett kanonår. Man måste nog vara totalt efterbliven eller nerkörd i misär, om man efter allt detta, fortsätter köra i samma bana och ”hoppas på det bästa”. Nej, det är inte min stil. Jag bestämmer.
Tack 2009 för värdefull lärdom. Tack 2009 för sparken i arslet.
Välkommen 2010.
Vill du ha mer pengar?
Under några dagar nu har jag filat lite på min ekonomi, dels för att jag känner att jag spenderar alldeles för mycket pengar på.. INGENTING. Ja? Pengarna försvinner och i slutet på månaden har jag inte en aning om vad jag lagt mina pengar på. Och dels för att jag vill kunna slå på stort och åka tillsammans med min hjärtevän till Australien i december. Min söta kompis där ska gifta sig, och hon har faktiskt varit så snäll så hon sagt till ett helt ÅR innan, så att senare säga: "oj jag hade inte råd" kommer liksom inte på fråga.
Men inte bara det. Hur skönt är det inte att alltid ha en buffert att ta ifrån? Tänk er att man helt plötsligt bara får för sig att fly landet - långt långt bort. Förstår inte varför ekonomin ska vara ett hinder? Eller varför inte handpenning till en ny bil? Köpa en ny lägenhet? Påbörja dyr hobby? Nåja. Möjligheterna är många, men man måste börja någonstans också.
Det finns som tidigare känt 2 sätt att fixa mer pengar på.
1. Sänka kostnaderna
2. Öka inkomsterna
Sätt nr 2 känns sådär, det tar ju den tiden det tar och jag kan inte direkt tvinga min chef att höja min lön eller pusha på annan business. Så varför inte fokusera på sätt nr 1 och strama upp lite där.
Jag tittade lite och såg att jag kan avsluta lite prenumerationer jag har här och där. Ja, det innebär att jag kanske inte får roliga paket i brevlådan titt som tätt. Men det innebar också en besparing på ca 5700 kronor/året. Det tackar vi för! Vad kan det stå för? En sista minuten någonstans? Eller en finare form av kryssning/spa med bästa vännen eller den man älskar? Istället för paket i brevlådan med varor jag inte ens själv har bestämt mig för att jag vill ha? Haha, you do the math.
SEEEN. Det bästa/roligaste av allt. Det är att få ändrat de rutiner man har kring inköp. Framförallt livsmedel/hygienprodukter. Jag satte en budget på vad jag ska använda för summa på livsmedel/hygienprodukter (läs: ex. tandkräm, månatliga tjejprylar, toapapper m.m.). I den här budgeten ingår också att det i princip är förbjudet att sätta sin fot på Mcdonald's. Det är ok att väldigt få gånger äta ute, men inte på Mcdonald's. Det ska lagas mat hemma. Och det ska tas med matlåda till jobbet.
Oj, de här nya reglerna innebär ju att jag måste ändra mina handlalivsmedel-rutiner. Så, månatlig budget på livsmedel/hygienprodukter är ju satt. Men jag vet av erfarenhet att det oftast går åt skogen om man tar och storhandlar 1 gång i månaden vid löning och kontot töms på flera tusen kronor. Och sen helt plötsligt står man utan inspiration och nödvändiga ingredienser i mitten på månaden. Man tycker det suger att gå och handla igen för man gjorde ju det sist och hur länge räckte det då? Och Mcdonald's har återigen hittat sin stamkund...
SÅ! Lösning:
Vid löning: Köp de dyra och nödvändiga sakerna. Kött? Fisk? Kanske några hygienartiklar?
Varje söndag eller annan valfri dag i veckan: HANDLA för veckan. Gör upp en plan i huvudet eller på papper. Vad behövs i frukostväg? Vad behövs i matväg och hur mycket av det? Vad behövs i grönsaksväg och vad behövs i fruktväg?
OBS: Du ska se till att hålla den månatliga budgeten du tänkt lägga på livsmedel/hygienprodukter fast minus den summan du handlade för vid löningen samt delat på 4,5 (4-5 veckor på en månad). OCH, du ska se till att köpa BRA mat. Var inte dumsnål, det här handlar om att spara in på onödiga utgifter, inte att vara snål. Köp frukt, köp grönsaker, köp kvalitetsmat.
Efter några gånger, när du känner att du har kontroll över din ekonomi, och hur du lyckas spara pengar, genom att samtidigt äta bättre och må bättre i och med att du får rutin i ditt liv, så kommer du börja gå igång på hela den här idén med att spara pengar. Varför har ingen tvingat på mig detta tidigare, undrar jag?!
Detta är mitt nyårslöfte!
Tack för mig, och tack till min kära bror för inspiration!
Hur privat ska man vara?
Jag är ju inte riktigt säker på vilka som klickar sig in här och läser. Tänk om min chef vet om den här sidan? Hejsan chefen!!! Om du nu tittar in.. ;-) De enda som jag vet om som läser här är några riktigt gamla bekanta, några nyare bekanta, några riktigt goa vänner, min pappa och en hjärtevän.. Resten är random okända besökare eller frekventa okända besökare.
Samtidigt som jag känner att jag är jag, och inget mer eller mindre och borde kunna avslöja allt möjligt här, så känner jag också att var sak har sin plats och skulle det vara så att det är folk som jobbar med mig eller på samma företag överhuvudtaget som klickar sig in här och läser.. tja.. så länge inte människan mödar sig med att läsa igenom alla närmare 600 inlägg (för att få en mer balanserad bild av mig) så vill jag inte gå in djupare på t.ex. mitt privatliv. Vill liksom inte bli stämplad som drama-queen. Fastän jag tidvis ligger rätt nära titeln ändå... ;-)
Mja. Mina söta läsare. Livet är en berg och dalbana hos mig och ibland får man bara leva med att smaskig information utelämnas. Nog är jag bra sugen på att skriva av mig om alla intriger på jobbet. Nog är jag bra sugen på att skriva av mig om alla intriger i familjen och mina egna relationer till folk. Mer sugen än någonsin!
Men jag får lämna det skvallret till mig själv och mina allra närmsta. Den lilla krets jag har byggt upp runt omkring mig med smarta människor som gillar mig och vill mig väl. Sällsynta människor med alldeles underbara egenskaper.
Ni är bäst.
Smäll --> yrsel --> nyvakenhet.
I mitt privatliv så.. ja, vad var det en vän till mig sa: Shima det händer lika mkt i ditt privatliv på några få dagar/veckor som det händer i en vanlig människas privatliv på..typ ett år. Inte riktigt något jag är stolt över men så har det varit iallafall. Riktigt omtumlande.
Jobbmässigt? Huga. Orkar jag ens ta upp det här? 80% av min energi har gått till det privata, och ytterligare 80% av min energi har gått åt till jobbet den senaste tiden. Kan nog lugnt säga att mina batterier är urladdade. Knappt existerande. Hur går det ihop med procenttalen tänker ni säkert, kan hon räkna ens? Tja, inte så mycket längre troligtvis ;-)
MEN.. värt att nämna är att både jobbmässigt och privat börjar det gå åt rätt håll nu. Det är nog inte långt kvar tills pusselbitarna fallit på plats. Redan idag hade jag trots kort om sömn mycket mer energi än jag haft på nästan två månader. Det är himla skönt att upptäcka efter ett bra tag av vilsenhet att: Hey, jag kan tänka klart nu.
Kärlek till alla
Samtidigt finns det ett litet hål i mitt hjärta. Får hoppas att jag kan göra detta otroligt mysiga tillsammans med någon nästa jul, delad mysighet är ju dubbel mysighet. Tänk er själva liksom, sitta och småprata om morgondagens förväntningar och pyssla med julpappret, kasta kärleksfullt en och annan pepparkaka på varann, och bara låta stressen från vardagen avta och istället fyllas av lugn och kärlek till allt och alla.
Kanske redan nästa år.. Den som lever får se, men under tiden ska jag ta vara på den här tiden också.
GOD JUL på er alla, hoppas ni tar tillfället i akt och stänger ute allt ont, alla dumma tankar och bara njuter av tillvaron som den är, hur den nu än är.
Kliv ner - genast!
Vem är du, bara för att du heter "chef", att få dina medarbetare, som slitit häcken av sig för dig och företaget, samt fortfarande gör, att få dem att må dåligt? Att skrämma upp dem? Speciellt nu inför jul? Hur kan du, som "chef", lämna din arbetsplats utan att veta att dina medarbetare klarar sig? Hur kan du lämna din personal samtidigt som du ser paniken i deras ögon? HUR?!
Nej, jag tänker inte sitta här och vara förbannad i några minuter för att sedan ha glömt det till imorgon. Jag struntar i hur populär eller snarare impopulär det kommer göra mig hos några, men starka och duktiga medarbetare SKA tas om hand. Annars hamnar de i värsta fall hos våra konkurrenter. Det kastet vågar jag stå, för företagets skull. Och det här kommer jag att gå vidare med, för det är något jag tror på.
Jag är långt ifrån nöjd med min egen personalstyrka som den är i dagsläget. Jag har inte Dream Team ännu. Jag har nog med egna problem. Men jag skulle ALDRIG vara kaptenen som flyr ett sjunkande skepp utan att se till att de andra hoppat i livbåtarna först. När jag tänker efter, så har min personalstyrka det väldigt lätt. Alldeles för lätt vissa gånger. Men en chef är en chef. Jag får extra betalt för att se till att saker och ting fungerar - allra mest ansvarar jag för att min arbetsplats ska vara trivsam och fungerande. Du ska inte heta chef om du inte kan säkerställa det. Om ditt största problem är att "försöka hålla dina 8-17tider" så hör du hemma på ica-kassan. Inte på en post där du har ansvar, framförallt inte personalansvar.
Personligen kräver jag en chef som finns där som stöd när man behöver det. En chef som kan ge mig råd när jag fastnat. En chef som jag känner trygghet hos. Vill inte du också ha det? Du kräver och kräver av din egen chef, du kastar skit på din egen chef bara för att saker inte går din väg, pga dina egna misstag. Och du beter dig som allt annat än en chef och ledare mot dina medarbetare.
Snälla snälla snälla, gör världen en tjänst och KLIV NER.
FASEN vad trött jag blir.
Dream Team
Jag VET att det går. Det är bara att bestämma sig. Det spelar ingen roll om personen/erna som ska rekryteras är kompetenta, snabba eller vad tusan det nu kan vara. Fungerar de inte i den redan befintliga gruppen ska de heller inte anställas. Och det ska absolut inte vara så att man ska anställa kloner av sig själv eller av de övriga i gruppen. Nej, personen/erna ska tillföra gruppen nytt. Men fortfarande fungera i gruppen.
Mmm.. jag drömmer om mitt Dream Team. Det går, och jag ska göra det. Självklart kommer jag inte att nöja mig med mindre än så.
Jag måste...
Måste-listan:
Tänk mindre, var bara - Privat alltså.
Låt saker och ting ta sin tid - Privat alltså.
Ta bättre hand om din kropp - Privat alltså.
Lita på din känsla - Jobbmässigt alltså.
Vidta åtgärder snabbare - Jobbmässigt alltså.
Sluta tänka på och bry dig så mycket om saker som inte leder till framgång - Jobbmässigt alltså.
Lyssna mer på folk med erfarenhet men tappa aldrig dina egna mål - Privat och jobbmässigt alltså.
Blev en ganska lång lista, bäst man kollar på den titt som tätt för att inte glömma av innehållet.
Att sova i en Hästens säng förresten. Var lika bekvämt som att sova i en överanvänd halvdassig Ikea-säng. Inte skönt alls med andra ord. Det var inte bara jag som hade ont i ryggen dagen efter...
Då kör vi då!
Årets sista distriktsmöte hålls imorgon 4 mil norr om Sthlm. Ska bli så skönt att träffa sina kollegor, bli inspirerad och ha lite julmys ihop :-)
Verkar som om vi hamnat på ett riktigt mysställe. Kika in bilderna!
Ska bli intressant att sova i en hästens säng förresten. Hoppas de har slagit igång värmen ordentligt i rummen... de här minusgraderna får mig att frysa som en liten chihuahua utan hundtröja. Brr!!
Cya!
Två löften
Vet ni.. min pappa vill att jag ska uppdatera bloggen varje dag, så att han kan hålla lite bättre koll på mig. Haha, det var lite sött faktiskt. "Men, vi kan väl se till att höras iallafall 1 gång i veckan?? Eller uppdatera iallafall din blogg varje dag så jag vet att du lever." Det är inte mycket begärt av en far att kunna få hålla kontakten med sin dotter på regulär basis.
Men är det själviskt av mig att inte avlägga tid för att ringa runt till inte bara mina föräldrar, men också andra som jag håller kär? Det känns många gånger som om det är alla andra som ringer till mig, aldrig jag till någon. Jag är ju inte superstressad dygnets alla timmar direkt. Men ibland har man verkligen stressat omkring hela dagen på jobbet, är tyngd av någon speciell jobbanledning, eller bara full med tankar om ens eget liv, ens framtid och öde att man känner att man inte har orken att prata med sina föräldrar. Sina goa föräldrar som bara vill en väl. Som egentligen bara vill höra sin dotters röst och inte kräver mer än så. Jo, jag borde nog ärligt talat skämmas. Usch. Livet handlar inte om enbart jobb. Jag älskar ju min familj. Tänk den dagen då det är försent..?
Jag avlägger två löften ikväll.
Jag ska bli bättre på att höra av mig till min familj, om det så bara handlar om 1 minuts telefonsamtal för att få höra deras röster.
Jag ska aldrig mer förutsätta det värsta förrän det är konstaterat att så är fallet. Varför automatiskt välja att se på något som något negativt? Förbaskade ovana.
Självaktning
Det är: Självförtroende, Självrespekt och Självmedvetande.
Det går att skriva hur mycket som helst om ovan nämnda saker, men det jag vill att syftet med detta inlägg ska vara är att ni folks därute, inklusive jag, ska lära er våga lita på era egna känslor.
Det finns otroligt många människor därute, däribland även jag, som helt eller delvis har tappat bort sig själva. Vad detta beror på, ja, det kan bero på uppväxten i tidig ålder, att man har varit med om hemska saker, eller att man helt enkelt är hjärntvättad till att det är fult att tycka om sig själv eller som t.ex. i min kultur - att man hela tiden bör uppoffra sig för andra människor. Det behöver inte vara så att mina föräldrar sagt åt mig att: "nu gör du si och så för den här personen". Nej. Utan som en god vän till mig sa: våra föräldrar är experter på att leka martyrer. Hur många gånger har man inte i olika familj fått höra de riktigt bittra orden "jag har uppoffrat allt för att få den här familjen att hålla". Men.. okej? Okej att familjeband ska vara starka, att det är viktigt med familjen och så, men ska man verkligen behöva tappa bort sig själv helt, pga andra? Är det verkligen den bästa lösningen? Jag är osäker...
I vilket fall, många därute drömmer om att få vara hjältar. Att få hjälpa andra människor. Jag vill också hjälpa andra människor, och jag mår riktigt bra av det. Men det är viktigt att inte glömma bort sig själv mitt i allt. Det kanske låter egoistiskt, men hur många människor tror du att du kan hjälpa, om du tappat bort dig själv? Ungefär noll stycken, skulle jag vilja påstå. Inte nog med det heller, så riskerar du även att börja trampa på folk.
Om du tänker dig en gungbräda med två ändar, när du är sann mot dig själv, dina behov och önskemål, inte är rädd för att säga vad du känner, vad du tycker, när du inte är rädd för att genom att säga sådant bli avvisad eller dumförklarad. Då sitter du mitt på gungbrädan. Ganska stabilt läge eller hur? Om du däremot hela tiden tänker på omgivningens bästa, på alla utom dig själv, eller kanske i worst-case-scenario; skäms inför andra pga hur du ser ut eller liknande, så hamnar du längre och längre ut på gungbrädan. Och där är det minsann svängigt. Du blir en givare. Och tro mig, folk ser till att TA ifrån dig. Ingen annan, inte ens den största hjälten av de alla, kommer att sluta ta ifrån dig. Det är bara du som kan sätta dina egna gränser och se till att folk följer "ta"-reglerna.
Viktigt att notera här är att, oavsett hur långt det gått, oavsett om någon frågar dig: Vem är du och vad vill du, egentligen? Och du inte kan svara på det. Så betyder det inte att ditt sanna jag är borta. Det finns alltid där, även om det tillfälligt har gömt sig under en massa skräpiga livserfarenheter som blivit bearbetade på fel sätt, eller kanske inte alls.
Det finns två sätt att börja höja sin självaktning på. Det är att börja lita på sina känslor och även att börja lita på sitt eget omdöme. Vad tycker du? Strunta i vad alla andra tycker, vad tycker du? Och stå för det. Släpp spärren, vilka är alla andra, du är ju faktiskt viktigast i det här livet. Ingen annan kommer leva ditt liv åt dig. Och framförallt: Vad känner du? Vilka känslor har du?
Om din omgivning inte vill acceptera dina känslor, då är jag ledsen att säga det, men du bör då byta omgivning. För oavsett vad dina känslor bygger på, det kan till och med vara ett missförstånd som dina känslor bygger på. Så SKALL känslor ges accept. Känslor är inget man har hittat på. De finns där av en anledning. Däremot kan det vara en god idé att få rätsida på varför man känner så, och om man har underlag för att känna de känslorna. Och det får man genom att t.ex. diskutera med någon man litar på, eller om man inte har någon man litar på, kanske någon professionell utomstående.
Om du själv avfärdar någons känslor, tänk om. Du kan inte avfärda någons känslor. Det är som att säga att 1+1 blir 3. Den allra enklaste metoden att att ge accept för någons känslor som du anser grundar sig på fel underlag är att säga: Jag förstår att du känner så, men...
Börja aldrig meningen med: Du är... eller Du kan... eller Du vet... För så fort du dömt personen efter att denne berättat om en känsla, så har du även skuldlagt personen för att ha just den känslan. Man ska inte skuldläggas för att 1+1 blir 2. Det bara är så, eller hur? Samma med känslor, de bara finns där. Sen kanske personen missuppfattat 1:orna, det kanske var 1,5 + 1,5 och då är ju grunden fel. Men vad händer om du säger åt en matematiker att "Du fattar ju ingenting! Additionen blir 3!!!" Jo.. antingen är kriget i full gång, eller så har du kränkt den stackars skäggiga matematikern. Hjälp stackarn som missuppfattat grunderna för känslorna att inse vad det har handlat om, istället för att döma personens känslor i sig.
Det är inte så himla svårt. Ha alltid i åtanke att en person som tagit mod till sig att berätta om en känsla redan känner sig i underläge pga ovissheten om vad resultatet kan leda till.
Det kan vi alltså göra för att underlätta för varandra att hitta tillbaka till oss själva. Men även om ingen vill hjälpa dig genom att ge accept för dina känslor, eller ditt omdöme, så måste du se till att börja själv. Lita på dig själv, om du har tappat bort dig själv helt, så kan vägen tillbaka vara väldigt krokig. Du kommer att begå misstag när du försöker lita på dig själv, du kommer kanske till och med att råka trampa någon på tårna under vägen. Framförallt med tanke på att folk är vana vid att du är en givare. Och när man vant sig vid något men inte längre får det, ja då tenderar man att bli ledsen eller irriterad. Kanske till och med arg och hämndlysten. Men det viktigaste av allt är att du fortsätter att leta efter dig själv för din sanna självbild finns någonstans inom dig. Och det är först när du väl hittat dig själv - som du ser alla valmöjligheterna i ditt liv, kan leva ditt liv till fullo och samtidigt vara till otroligt stor hjälp för din omgivning.
Vem vill inte vara en hjälte?
Min PS3 och jag mot världen!
När jag väl fick det att fungera så blev jag lycklig! Jag kan sitta och titta på bilder och videos som finns på min dator på min TV via ps3 och en HDMI-kabel. Sjukt bra kvalitet (gäller att man har en grym tv också förvisso) och jätteroligt!
Wee! Nu har jag dessutom tankat hem lite spel.. kan bli en lång kväll detta.. men lite skoj måste man ju få ha :)
Ge mig en nytändning då!
Gah. Jobbet. Jobbet. Varför känns det som om jobbet har stagnerat? Drömmer jag eller står det stilla på riktigt? Var det inte nyss som jag fick dagens ros (två gånger på 9 månader, slå den ;D), var det inte nyss som min chef satt och gav mig mycket positiv feedback kring mitt arbete hittills? Var det inte nyss jag kollade lite på siffrorna och log ett halvbrett leende eftersom det nu faktiskt börjar likna något? Och var det inte nyss och varje dag som jag får beröm av folk, kunder såväl som kollegor och medarbetare?
VARFÖR KÄNNS DET SOM OM JAG STÅR STILLA DÅ?!
Uh.. behöver..min mentor. Eller en tävling. Eller kanske bara en utskällning. NÅGONTING!!
Trögt är vad det är.
Julfest
Jag och mitt nya "korta" hår... och ja, byxorna och tröjan åkte av sekunderna efteråt.
Min danspartner för kvällen var såklart samma partner jag har i sängen - min julnalle!
En glad och suddig bild på glada människor som kom i tid ;-)
Lite mer glada människor och en försynt Shima ;-)
Min favoritLeila tillsammans med min dans/sängpartner.
En glad Shima!
Julmys
Imorgon är det dags för en liten get together med goda vänner och kvällen till ära har jag införskaffat en riktigt julig kort klänning från Gina Tricot som sitter riktigt bra dessutom. Tänk er en tomteluva på det också? NU börjar äntligen JULMYSET! :)
Snart dags att hitta en ny nyårsklänning också :) Får hålla utkik. Jag tycker verkligen om typiskt sådana här klänningar och trivs riktigt bra i dem. Hade jag haft tid hade jag åkt runt och köpt på mig 10 st i olika färger och modeller.
I övrigt då? Jo, jag mår bättre numera. De beslut jag tagit på sista tiden nu, nåja, iallafall den allra sista tiden har gjort att jag åter kan sova, äta och må fysiskt bra. Det måste betyda att det var rätt beslut, eller hur? :) Nu är det bara att blicka framåt med stora bruna ögon och se vad som väntar en. Ingen vet, allra minst jag.
Och det känns faktiskt helt okej.
Klippa sig Urban-style?
Jag är förvisso inte helt anti något lite nytt och annorlunda, men då snackar vi lite nytt och annorlunda. Det ska ju fortfarande se vackert och classy ut, inte som löst folk som driver ute på stan. Sen är jag desperat efter att få klippa mig, så har ingen lust att avboka nu när jag igår faktiskt fick en tid till idag. Men, tydligen är det självaste salongschefen som jag har bokat tid hos och hon borde faktiskt vara duktig.
Den som lever får se.. vad som händer med mitt hår dvs.
Vill ha svar.
Visst är livet bra underligt ibland? Jag har några frågor om livet.
1. Varför är man ibland sin egen största bov? Dvs varför agerar man självdestruktivt? Vår främsta instinkt om överlevnad och "vill ha bättre, vill ha det bästa" krockar rätt intensivt med ens ibland självdestruktiva beteende. Varför är det så? Borde inte vara så.
2. Jag kom inte på några fler. Men ovanstående räcker nog. Jag vill ha svar senast på fredag. Tack!
Ja må han leva.
Hejsvejs!
2012
Eller? Jag vet inte, den som lever får se. Ikväll är det den filmen iallafall som ligger på tapeten. Eller ja, bioduken. För min och Leilas del iallafall. Krasch, pang, boom! Mitt liv i ett nötskal just nu :)
Trött men aldrig uttråkad
Tur jag har ett jobb ändå där jag aldrig hinner fundera över varför tiden går så långsamt. Oftast är det så att man bara hinner blinka så har man till och med råkat jobba över. Mycket att göra med andra ord :)
Nu är det full rulle varje dag på jobbet fram till nästa helg och det kommer hända en hel del under den här veckan och nästa, det känner jag på mig!
Måste hitta lugnet..
Jag skulle behöva bli odödlig. Men känner mig precis tvärtom. Tur att jag är ledig idag för på jobbet hade jag inte gjort speciellt mycket nytta som jag känner mig just nu. Jag vet precis vad jag skulle behöva göra. Jag måste inse fakta. Kan inte ligga här och deppa hela dagen. Men vadå tänker ni säkert nu. Livet är väl alltid perfekt för fröken Moradi? Hehe njae. Fröken Moradi gör också misstag, sätter sig själv i skiten och mår dåligt över det.
Finns 1 sak i livet jag bara måste ta och acceptera och leva efter.
Jag behöver inte någon för att leva och må bra. Jag fixar att vara ensam och jag klarar mig själv. Många av er tycker säkert att det låter riktigt sorgligt. Att det är något man hittar på och eftersträvar av olika anledningar som t.ex. att ingen vill ha en eller att man varit med om något dåligt. Så är inte riktigt fallet.
Självklart är drömmen om att hitta den rätte för mig fortfarande levande. Men det är inget man kan basera sitt liv på. I grunden är man alltid ensam. Man föds ensam - man dör ensam. Har man väl lärt sig att acceptera det - så har man även ögonen dubbelt så öppna när man träffar olika människor. Man vågar verkligen tänka då: "Passar den här personen mig som handen i handsken?" Och man vågar även tänka: "Nej, det gör han inte". Det handlar om att våga vara kräsen. Man måste vara kräsen. Man behöver kanske inte vara kräsen om man nöjer sig med ett medelmåttigt liv. Men sen när har jag varit medelmåttig? Jag kan inte nöja mig. Därför måste jag också våga vara kräsen. Även om det i slutändan kanske leder till att jag förblir ensam. Then so be it.
Så. Vi tar det en gång till nu. Jag behöver inte någon, INTE NÅGON för att leva och må bra. Jag fixar att vara ensam och jag klarar mig själv.
Jag har ju faktiskt världens finaste och goaste tjejer omkring mig. Jag menar det, ni är alldeles underbara. Jag borde verkligen ta vara på er mer.
Jösses, hur kunde jag glömma?
Vi pratade om en hel del saker jag skulle behöva pyssla med. Saker som får mig att må bra. Jag skulle rabbla upp saker jag är genuint intresserad av och som ger mig frid. Jag kunde komma på djur och natur. Hålla på med hästar, vara ute i naturen, i skogen, bland djur, på landet. Sådant får mig att må så otroligt bra. Det ä fridfullt, djuren är vackra och fridfulla, samma med den friska luften ute i naturen. Det skänker mig ett lugn som inget annat någonsin kunnat ge mig. Inte pianot, inte att teckna, inte något som jag tidigare pysslat med.
Sen påminde hon mig... det hade jag helt glömt bort. HELT. Jag har varit så inne i mitt jobbande och även att försöka få ett förhållande att fungera, så att jag helt har glömt av det. Jag är verkligen glad att hon påminde mig.
Och på bloggen höll jag det hemligt förut. Jag kallade det för ett projekt om jag minns det rätt. Jag kan likagärna gå ut med det nu.
För 1,5 år sedan påbörjade jag en roman. En verklighetsbaserad sådan. Jag öppnade upp mappen i min dator nu, mappen med kapitelutkasten jag skrivit och alla memoarfiler. Jag trodde min bok skulle vara dålig - i och med att man läser det med lite andra ögon nu. Man har ju utvecklats en del sen sist. Men nej. Det här kan verkligen bli något. Språket kändes vansinnigt bra, det fanns en klar röd tråd och det var till och med intressant att läsa det. Och jag är så glad över att jag även passat på att skriva memoarer i mitt liv, material som kan användas till boken. Man ska ju helst skriva när man är som mest känslomässigt engagerad - när det har hänt en något, positivt eller negativt, för det är då känslorna lever in i boken och ända ut till läsaren på andra sidan.
Det här är något jag här och nu, lovar mig själv att jag ska slutföra. Jag bryr mig inte om vad resultatet blir, är inte direkt ute efter någon best-sellerhistoria. Men för min egen utveckling och självkänslas skull, så ska denna roman slutföras. När vet jag inte dock... sägs att författare skriver sina böcker under väldigt lång tid. Jag har inte förstått det tidigare, varför det ibland ska ta flera år att skriva en liten roman.
Men nu förstår jag lite mer. Tack, käraste underbara mor.
Drottningholms slott nästa
Och varför inte på en solig dag som denna? Hittills har förvisso solen bara stört mig, den lyser upp i ögonen på mig när jag kör bil. Men det är relativt varmt idag iallafall och det är ju faktiskt skönt.
Hej så länge!
Veckans väldigt korta sammanfattning
Jag är helt slut. HELT slut.
Målmedveten. Men..
Men jag börjar nog närma mig där också. Har börjat inse vad jag vill ha. Mycket med hjälp av en klok vän. Tack.. men allting blev samtidigt så himla mycket krångligare också.. Eller ja, jag bestämmer egentligen hur krångligt jag vill att det ska bli.
Jag bestämmer.
Balansgång med varma fötter
Är hemma efter en relativt lätt dag på jobbet - fastän jag fick mycket gjort också. Både på kontoret och ute på golvet. Är lite smånöjd till och med. Lite bara :)
Sitter och trycker i mig godis, det är INTE bra med godispåsar hemma. För min del är jag ju inte direkt orolig över vikten det är bara ett plus om jag går upp några kg, det är snarare det att jag förstör min aptit. Jag är ju mer en matmänniska, än sött å slisk-människa. Egentligen. Och min mamma har lagat en jättegod persisk rätt, i princip min favoriträtt. En laxgryta med ris. Åh, min mammas ris. Och Laxgryta. Bort med godiset.
Ska iväg alldeles strax på familjeföretagsmöte. Kan säga att sådant är snäppet svårare än vanliga på-jobbet-möten. På mitt jobb - där är det ju ren business. Om känslor kommer upp kan man strunta i det och tänka att business is business. Men i ett familjeföretag, där måste man försöka hålla en balansgång. Och eftersom alla är så känslomässigt involverade så blir det lätt lite hetsigt. Nåja.. så länge jag får min laxgryta innan så ska iallafall inte JAG hetsa.
Vet ni förresten hur underbara dessa tofflor är? De innehåller linfrö och man värmer dem i mikron. Igår kunde jag sitta med väldigt lite kläder på och ändå inte frysa - jag som är så frusen av mig! Helt sjukt, så länge fötterna hålls varma så fryser inte resten av Shima.. Vilken härlig upptäckt :)
Cozy Boots. 289 kr på Bluebox.se. Fast mina är beiga!
Ett tafatt försök att fly städplikten
Söndagar brukar vara städdagar för många, iallafall i det här landet vad jag har förstått. Så jag tänkte att jag skulle passa på att göra något jag är dålig på. Städa! Fast mest... tvätta kläder. Men också städa.
Effektivitet är ju inte direkt nyckelordet i det här. Jag stannar upp alldeles för ofta och tittar på saker jag hittar, kommer på saker jag måste googla på, ställer iordning saker som glittrar fint o.s.v. Det går med andra ord segt. Och jag har kommit på att jag har samlat på mig alldeles för många parfymer. Under min resa till Iran gav jag till och med bort 3 parfymer i oöppnade förpackningar, så det här är det som är kvar: 
Bilden är tagen med mobiltelefonen i dåligt ljus så därav kvaliteten. Ok, typ NÄR ska jag ha använt upp all denna parfym?
Men om ni är smarta nog så inser ni att detta inläggs existens beror på att jag försöker fly städplikten.. Totalt meningslöst med andra ord. Därför tänkte jag bjuda på en till total meningslös bild från förra årets firmafest:
Hahaha, den bjuder jag på.. visst ser jag glad ut? Visst ser jag ut att vara medveten om att någon tar kort på mig? Ja och nej.
Men helt seriöst. Jag borde verkligen fortsätta städa. Har lite jobb att göra ikväll sen också - förbereda lite utvecklingssamtal m.m.
Save yourself
Aaaaanyways. Nu tänkte jag vara lite melankolisk. Eller hjälpsam. Eller elak.. Har nämligen ett antal vänner nu som mår dåligt. Höstdepression? Eller avsaknad av acceptans möjligtvis. MEN! En tanke slog mig. Vet ni hur ensamma vi människor egentligen är? Dra er till flockar, gift er, avla barn, gör vad ni vill. I slutändan står vi ändå ensamma. One by one. Vi föds ensamma - vi dör ensamma. Tiden däremellan tillbringar vi med folk till höger och vänster.
Detta slog mig en gång (det har slagit mig fler gånger efter det också men inte lika hårt) när jag var riktigt ledsen och insåg att i slutändan står jag själv. Det spelar ingen roll hur mycket någon än försöker trösta mig när jag är ledsen (även om det är gulligt och gulliga saker kan få en att må bättre för stunden). Det spelar ingen roll hur mycket folk än kommer med goda råd, gör ditt och gör datt. Allra roligast är ju råden om att "sitt inte hemma å ruttna, gör något kul!" - Come on! Att sitta hemma och fundera är ju i princip det första man bör göra om man går omkring och mår dåligt och inte förstått varför man mår dåligt och inte ännu gett sig fan på att ta sig ur det. Mitt råd är faktiskt: släck, tänd ett ljus, sitt, tänk, fundera och gråt ut. Fundera igen och igen tills du bestämt dig för vilket liv det är du vill leva. Tjej som kille.
Man måste hitta styrkan i sig själv, inte i sin partner eller medmänniska, inte i spriten, inte i jobbet, utan i sig själv. Med det sagt påstår jag inte att jag är 100% och good to go. Tvärtom - jag är precis som alla andra. Vi har alla våra bekymmer, vi måste bara inse att det finns sätt att styra upp det på. Bara du kan hjälpa dig själv. Det kan däremot lätta på ångesten att prata med någon utomstående och professionell om man varit med om något traumatiskt - men du står själv. Ju längre tid du går och väntar på att något ska hända för att du ska må bättre - desto längre tid går du och mår dåligt.
En sak till.. dämpa inte er oro, ångest, eller vad det nu är ni känner med t.ex. nikotin, alkohol eller ångestdämpande medel. Er kropp och hjärna försöker ju faktiskt säga er någonting. Bejaka det istället men på rätt sätt. Det vill säga ta reda på varför. Så fort man tagit reda på varför, varför, varför, så kan man också ta reda på hur, hur, hur.
Det gäller bara att våga vara ärlig mot sig själv, och där vet jag att jag iallafall tenderar att brista... Med risk för att jag kommer anses vara någon översittare som inte förstår och "du har ju inte varit med om något skit, du är ju 24 år och redan chef, din lyxsubba!" så säger jag bara:
Rädda er själva, inte en jävel kommer göra det åt er.
Kort vinter önskas
VET NI hur glad jag var när jag vaknade idag? Mobilens alarm ringde klockan 5 och det tog förvisso 5 minuter för mig att kunna slå upp ögonen helt men sen... ojoj. Jag dansade nästan iväg till jobbet kl 6 på morgonen. Det är dessutom skönt med morgonar då man tror att man kommer frysa ihjäl så fort man kliver utanför porten men istället känner nästan lite värme i luften, sådär ljummet. Mycket bra.
Sen kände jag mig superutvilad hela dagen ända fram till runt 15 någongång då jag började bli lite seg. Perfekt ju!
Just nu känner jag att jag borde städa men jag vet att jag inte kommer få tummen ur. Så lika bra att hoppas på samma galna energi imorgon bitti och röja undan lite då istället. Något säger mig att jag kommer ångra detta beslut imorgon, men då är det bara att bita ihop.
Livet har varit helt galet sen jag kom tillbaka från Iran och min semester. Varit med om stora förändringar på jobbet, hjälpt till på andra ställen på jobbet, varit på regionsmöte på Åbokryssning, varit i Linköping på årlig firmafest, sen är det maskerad på lördag (även min mamma kommer hem från Iran då), helgen efter det fyller en vän år och det är party igen, och strax efter det nalkas eget party.. Kan inte livet alltid vara såhär galet? Man har lite att stå i helt enkelt. Kan det verkligen vara så... att detta blir en kort vinter? Iallafall mentalt sett? Hur guld vore inte det..? :)
Alla som vill ha en kort vinter räcker upp en hand!
Ändrar design
Träffade förresten en bloggläsare på ett väldigt otippat ställe, nämligen firmafesten. Hur söt tjej som helst.. som jag dessutom lovade att jag skulle uppdatera bloggen oftare.. och jag håller alltid vad jag lovar så jag får helt enkelt skärpa mig :)
Hej så länge!
Professionell framgång
Jösses, det går bra nu. Siffrorna ser bra ut och är i fas med budget för första gången på 11 månader. Som sagt - från en rutten avdelning som låg i fokus för ledningen, till en avdelning som visar gröna siffror. Något rätt måste jag väl ha gjort?
3 månader till - så har vi en ordentlig intern organisation på banan och en nästintill felfri avdelning. Det gäller att hela tiden sätta upp nya mål.
Jag är dessutom superimponerad över vilka duktiga människor vi har i ledningen för detta företag. Annat var det tydligen för 2-3 år sedan säger de som jobbat länge. Och jag kan ju säga det att det märks. För oj vilken utveckling vi står inför inom företaget. Känns som att vi äntligen har förstått. Det känns jättekul att få vara med i den utvecklingen, få vara med i ledningen och lyfta företaget till skyarna. Konkurrenterna blöder och vi går med vinst.
För att inte tala om vilka bonusutdelningar det kommer bli nu till vinter. Just nu är det gott att vara jag jobbmässigt.
Privat då? Tja.. inte så tokigt där heller. Prio ligger ju på jobbet just nu, så inga drastiska beslut rent privat... Kan dock ibland önska att jag hade någon att komma hem till. En del kvällar känns riktigt ensamma. Det är ju skönt det med, i 1 timma ungefär, men sen. Nåja. Antar att det kommer en vacker dag också.
Okok jag har varit och plåtat mig
Det var gratis men bilderna kostade ju en del. Här kommer lite smakprov, men inte alltför mycket. I en snar framtid här på bloggen kommer jag att ändra design m.m. med de nya bilderna så man vill ju inte förstöra överraskningen alldeles för mycket.
Jimmie "Jag antar att.." Åkesson
Inte för att jag skulle bli gladare av det, och inte för att Sverige skulle må bättre av att SD får en martyr. Utan för att det borde vara LAG på hur jävla idiotiskt man får uttrycka sig i media. Ärligt talat Jimmie, du är sannerligen varken påläst eller vidare smart i dina "antaganden". Men varsågod - försök driva ett land med "antaganden". Blir säkert jävligt bra.
Men anta då också detta - hela Sverige flinar åt din idiotiska debattartikel och du har nu skämt ut hela ditt parti. Hoppas du får ha kvar jobbet åtminstone kära du!
Sen en till rolig grej. Vad fan är det med ditt sätt att våldta det svenska språket?
"En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba* västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden."
Tacka vet jag andra partiledare som inte behöver hävda sig själva med att byta ut vartannat ord mot udda synonymer som snarare hör hemma i doktorsavhandlingar än i en debattartikel på aftonbladet. Ge fan i att använda word's synonymfunktion! Dessutom, du som har ett gäng klåpare och socialt efterblivna kalhyggen som målgrupp borde väl ändå anpassa ditt språk till dem?
Det hade liksom räckt med: "Ut med blattesvinen!"
Nå? Kanske något att ta till dig - om du ska ha en chans i valet, idiot.
Tummen upp för nyttadesign.nu's kundtjänst
Jag ringde till kundtjänst och undrade ifall jag kunde avbeställa och hon svarade att ordern redan är skickad men... att hon skulle ut på lagret och kolla ifall bilen hämtat varorna ännu eller inte. Deras lager är ju inte litet och det är inte lite varor som lämnar stället där varje dag kan jag tänka mig. Men detta var verkligen ett tecken på att hon _ville_ hjälpa mig. Hon skulle maila svar tillbaka. Efter en stund kollade jag min mail och tänkte att äsch, det är nog kört, jag får ta emot tofflorna och skicka tillbaka dem. Efter ännu en stund ringde det på min mobiltelefon och hon svarade att hon varit ute på lagret och att de nu hittat mina tofflor och skickar inte iväg dem och jag slipper fakturan osv :)
Var inte det schysst eller vad? Eftersom jag själv jobbar med bland annat lager och logistik så vet jag hur ogärna man fysiskt vill gå ut och leta efter 1 liten skitsak på lagret när ens arbetsuppgifter egentligen innefattar annat. Men.. god service är god service och det lönar sig :)
Tack!
Bilder från Iran
Borta bra men hemma bäst, right?
Jag är iallafall inte rädd för själva flygturen. Utan det är platsen, stämningen, alla utropanden ur högtalarna och alla hetsande människor som får mig att må dåligt.
Nåja.. jag är snart hemma igen :) Wiho!
Mot Tehran!
Hejsvejs
Från sparsamhet till lyx
Idag har jag fått mig en liten funderare. Vet ni på allvar hur mycket vatten vi gör av med när vi duschar i Sverige? Idag hade vi lite problem med vattnet här, och mitt hår var verkligen supersnuskigt så jag blev tvungen att duscha med hjälp av två baljor med vatten och en skål. Jag tog inte ens slut på vattnet i baljorna och det bör understrykas att jag har långt hår, ända ner till svanken.
Hade det varit hemma i Sverige hade jag säkert stått en halvtimma under rinnande vatten, sjungit på några visor och tänkt: "vadå, det här är ju normalt, tänk att vissa tar 2 timmar på sig att duscha, vilka nötter".
Visst, allting är ju sannerligen relativt, men jag ska nog leta reda på någon såndär grej som man sätter på munstycket på duschen som gör att trycket blir sämre på vattnet och därmed minskar vattenförbrukningen. Varför ska man överdriva förbrukningen medan andra häller en liten skål med vatten över sig?
Ikväll ska vi till Abbasi Hotel (som synes nedan), eller som iranierna säger; Hotell Shah Abbasi. Ett femstjärnigt hotell i centrala Isfahan döpt efter en av våra tidigare kungar. Där serveras brutalt god mat.. till hutlösa priser dock, men hey, det är det värt!
Vackert va? Adjö så länge!
En perfekt dag
Vi åkte till Abiane, en gammal historisk stad ca 2 timmar härifrån Esfahan, stötte ihop med ett gäng turister från Australien och hade lite roligt med våra kameror. Pekade på häftiga saker och tog kort efter kort. Vi åt på ett schysst hotell i närheten och åkte sedan vidare till nästa stad Kashan ca 1 timme därifrån och se där, efter en stund hade vi australiensarna hack i häl på oss igen. De ville också spana in Kashan. Det var inte sådär supermärkvärdigt där men det var mysigt att titta på lite vatten och att spana in gamla historiska spa-ställen där gamla illaluktande gubbar suttit/legat och fått sina ryggar skrubbade av tjänstefolk.
Någonstans där på vägen åkte vi också förbi Natanz, där det finns en anläggning för berikning av Uran. Det hett omtalade ämnet alltså. Det var rätt ballt. Automatvapen strategiskt utplacerade och riktade mot himlen för att skjuta ner eventuella spionflyg/helikoptrar. Lite småmäktigt faktiskt.
Seeeen åkte vi hem hit igen, och nu har jag ätit och så sitter jag här med lite te och dadlar. Och daim såklart.
Helt enkelt en perfekt dag. Sevärdheter, skönt väder, sol, god mat och roligt sällskap. Grymt!
Ett inlägg från Iran
Jag behöver ju uppdatera status... eller så behöver jag kanske inte det. En lite mer ingående beskrivning av vad jag pysslat med här i Iran kommer när jag kommit hem. Har inte riktigt tiden att sitta och skriva milslånga inlägg om människor, kultur och mat. Men jag skriver varje dag, i min handdator/mobil. Så inläggen finns!
Hursomhaver. Idag blir nog en riktigt trist dag. Jag ska träffa en hel del folk som jag troligtvis inte har så mycket gemensamt med. Vad är det för inställning hos alltid annars så öppensinnade Shima kanske ni undrar. Tja.. det är en inställning som handlar om att efter att jag slitit som ett djur och praktiskt taget tagit död på mitt eget privatliv så vill man ju gärna unna sig att göra sådant som känns meningsfullt för en själv - inte för övriga.
Så nu ska jag lägga mitt huvud i min mammas knä medan hon gör mina ögonbryn riktigt sexiga.
Höres :)
Hur kan jag ha missat detta??!
WOW, äntligen en sida som tar upp ungefär allt som man som chef kan utsättas för. Det var senast idag efter en incident som gjorde mig förbannad som jag tänkte: "tough luck Shima, det är ditt jobb, det är du som chef som får ta den skiten helt enkelt, bäst du vänjer dig". När man läser på www.chef.se så kan man också få tips som kan lösa eller hantera situationen - men bäst av allt, också vetskapen och kännedomen om att man inte är ensam om att få utstå den mindre roliga biten av att vara chef. Så himla häftigt att fenomenen sträcker sig över i princip alla branscher.
Ibland suger det att vara chef, men här blir man också påmind om varför man har valt den vägen. Mycket bra sida! Och när jag kommer tillbaka väntar nog också en prenumeration på tidningen Chef. Grymt!
Just ja.. jag höll visst på att packa..
Vi hörs i slutet på oktober igen
En till sak känns sjukt bra med resan också. Jag har under ett antal månader sparat och lagt undan pengar (det har blivit en ganska betydlig summa ändå). Den summan ska nu gå till välgörenhet. Jag är inte helt 100 på hur jag ska fördela pengarna, men hungriga barn, behövande mammor och arbetande pappor med sjukdomar finns det dessvärre gott om i landet så något större bekymmer lär det inte bli att hitta folk att hjälpa.
Jag hoppas också att min resa ger mig tid att få större självinsikt och möjlighet att veta mer om mig själv och var jag vill i livet - för att kunna skärpa och definiera mina mål ytterligare.
Visst låter det som att jag ska vara borta i en evighet? Äsch då, med rätt stämning och inställning så kan poletter trilla ner snabbare än väntat.
Såå.. ha det nu gott i Sverige.
Adjö så länge!
Jag älskar Jag
Jag är ledig imorgon. Detta skulle blivit min lördagsmyskväll. En film, lite tända ljus, eller varför inte bara åka hem till en vän och snacka om allt mellan himmel och jord?
Inget av ovanstående kändes dock ok. Att sitta och glo på en film, en illusion, en påhittad historia, känns inte högt prioriterat för min del just nu. Ikväll ska fokus ligga på mig istället, mitt liv. Det är ganska mycket mer intressant än en film faktiskt! Tycker jag iallafall..
Såna här kvällar där man funderar över sig själv behövs. Jag vet att jag behöver det iallafall. Främst för att bygga upp min självkänsla (ja, man måste jobba aktivt med den om man ska ha någon kvar) men också för att blotta mitt innersta för mig själv, erkänna mina brister för mig själv och hitta sätt att bli bättre. Låter det som ren och skär schizofreni? Spelar ingen större roll vad det låter som, det viktigaste är iallafall att det fungerar.
Jag låg i sängen en stund efter jobbet idag och bara tänkte hur mycket jag utvecklats i mitt ledarskap t.ex. Jag är inte samma chef idag som jag var för bara ett halvår sedan. Men vad har jag lärt mig under tiden? Vad är det som har påverkat mig att bli den jag är idag, och hur kan jag bana väg för att utvecklas ytterligare? Såna här funderingskvällar behövs sannerligen.
Även kring mitt privata jag har jag funderingar och vill såklart utvecklas där med. Hur tänkte jag för ett halvår sedan? Vem var jag då? Hur tänker jag nu? Vilka tankar upptar större delen av min privata tid och varför gör de det? Vem vill jag vara om ett halvår, och hur kommer jag dit? Vi snackar små tidsperioder nu, eftersom det är enklast att styra det, vem jag är om 10 år är ju lite svårare att styra.
Nu undrar ni säkert vad det är för freaky kontrollbehov jag har av att veta var jag står i livet och var jag vill hamna. Det handlar egentligen inte om att jag måste ha full kontroll över mitt liv. Det vet jag att jag aldrig kan ha, men om jag har bra insikter om mig själv så kan jag iallafall styra mig själv åt antingen höger eller vänster. Jag har alltid varit "före min ålder". Det är inte för att jag har ett kontrollbehov (det har jag förvisso också till viss del), det är snarare så att det som får mig att må dåligt här i livet är att stå och stampa på samma ruta för länge. Jag känner att jag måste lära mig saker hela tiden, bli "bäst" på det, och sen gå vidare till nästa steg. Mitt lärande tar lång tid har jag insett (jösses vad trög jag varit vissa gånger), men sen blir jag expert. Och precis på sekunden då jag blivit expert så vill jag vidare. Det gäller allt i livet, privat som på jobbet.
Med dessa kvällar då man bara tar och fokuserar på sig själv så kommer man ett steg närmare sig själv och man kan inte ändra sig själv om man inte känner sig själv. Tänk på det, du har hästlängder med försprång före alla andra om du bara vet vem du själv är. Menar inte att livet är en tävling, däremot, så länge du känner dig trygg i dig själv genom att du vet var du har dig själv så kommer du att ha en sådan utstrålning som nästintill bländar din omgivning. Folk kommer att älska din närvaro och du kommer kännas så äkta och trygg. Vem vill inte vara i en trygg persons sällskap?
Ja, förutom de personer som är fulla av negativ energi och som inte kommer tåla att du tar sådan plats med din blotta närvaro. De personer som trots att du visar din ödmjukaste sida och försöker ge kärlek till även dem - inte klarar av det. Det är bara att hålla gott mod och fortsätta med det du gör bäst ändå. Sådana personer kommer tyvärr alltid att finnas.
Så ta och boka in din "fokus-på-mig-själv"-kväll redan nu. Värdesätt dig själv (du är värd din egen uppmärksamhet) - för om inte du gör det, vem ska då göra det?
Testa en grej! Ta ett foto på dig själv där du ser rätt neutral ut. Titta sedan en stund på fotot och säg dessa ord högt: "-Jag älskar dig". Och känn samtidigt efter hur det känns. Det kanske kan ge dig en funderare bara det...
Wow-wow-wii-wa!
YEY vad saker och ting rullar på bra på jobbet nu. Är helt fantastiskt. Folk gör det de ska, snabbt, effektivt, tidvis behövs en piska eller två, men hey, det är ju fortfarande människor jag jobbar med och inte robotar. Får bara inte glömma moroten som det ska lockas med ibland också. Det är så lätt hänt för mig att missa att ge den där uppmuntrande repliken eller verbala klappen på axeln. Då känner jag mig riktigt dålig, för de gör faktiskt ett grymt jobb. Numera från hjärtat - och det märks på arbetsplatsen när något kommer från hjärtat. När man ser arbetsplatsen som sin egen, när inte bara chefen gör det, eller om ens chefen gör det. Helt annan grej.
Dessutom är jag lyckligt lottad och har två praktikanter som kommer två dagar i veckan vilket är sammanlagt nästan 30 timmar extra gratis varje vecka. De har såklart inte lika höga krav på sig som resterande fast personal men de bidrar fortfarande med jättemycket, vilket gör att jag får tiden att utveckla min egna fasta personal ytterligare. Samtidigt som jag får möjligheten att ge människor som varit utanför arbetsmarknaden ett tag chansen till sysselsättning och utveckling/arbetsträning. Tacka vetja Arbetsförmedlingen i Sverige och diverse gymnasieskolor som lånar ut sina elever för att prova på arbetslivet.
Som sagt, det var riktigt tufft ett tag och jag har härdats och nästintill krossats, men herrejösses vad det har varit värt det. Life's goooood just nu! Nu behöver jag bara till december/januari på mig, så ska jag visa toppresultat! Jag tillsammans med min personal har då vänt om stället helt.
Från ett nyöppnat skitvaruhus - till en av de fräschaste butikerna i landet. Vänta ni bara! Vi är på banan nu...
Vet inte hur många gånger jag laddat upp den här bilden här men.. Victory is mine!
(ours då!)
Lär er vända tråkigheter till positiva saker istället
Jag blir förbannad eftersom vi alla jobbar i samma kedja - vi har en policy kring hur saker och ting ska hanteras men fortfarande gör folk hur som helst, skickar kunderna över halva stan för att slippa fixa det själva, bara för att slippa skriva ner en trasig vara, slippa få "dåliga siffror" på varunerskrivningarna. Fattar inte ni att utan er omsättning - pengarna som kommer in genom att kunder faktiskt handlar så betyder de "negativa" siffrorna ingenting? Ni har inte ens ett jobb att gå till utan kunderna...
När en kund får en trasig vara, eller en vara där det saknas delar, så har 99% av de kunderna fortfarande överseende med detta. Jag menar, fel kan ju ske. Men 100% av de här kunderna vill ju också att felet snabbt ska rättas till också. Om det sedan ska tjafsas med kunden om detta fel som skett då är det ta mig fan inte många % som har överseende med varken varans defekt, du som personal, eller kedjan som kunden handlat hos överhuvudtaget.
Om du däremot snabbt löser kundens problem och ger någonting extra eller gör någonting extra för kunden samtidigt - då kan du skatta dig lycklig, du har fått en stamkund + flera extra kunder på det. För den kunden kommer att snacka. Du har kanske fått kassera en vara och ge en ny, men den omsättningen får du tillbaka mångdubbelt i sinom tid. DET ÄR INTE SÅ JÄVLA SVÅRT.
Där jag jobbar ger vi kunderna grym service, och vi snor åt oss många kunder som egentligen bor på annat håll och som har närmre till andra varuhus. Det gör också att kunderna tycker bättre om oss och då menar jag i alla lägen, även i reklamationsärenden (vilket i sin tur gör att vi får mer nerskrivningar men det vägs upp av intäkterna ändå). Varför blir jag så arg då? Jo, för det verkar ha undgått många andra butikschefer att det är en kedja de jobbar för - en kedja som ska ha samma policy vad gäller kundbemötande och reklamationshantering, rakt igenom hela organisationen från toppen till botten. Och ni som inte gör ert jobb som ni ska - ni förstör för oss andra som har hajat. Ni hjälper till att sprida skitrykten om företaget. Lägg undan er fula prestige och..
SLUTA PISSA PÅ FÖRETAGET! Ta hand om era kunder istället... testa vetja!
Ser ett ljus
Sen den 10 juni, dvs i 3,5 månader har jag kämpat och slitit på min arbetsplats. Jag har försökt se på var problemen ligger, vilken den smidigaste lösningen är, och ibland har jag bara blivit så arg och less att jag tänkt tanken att först utrymma lokalen och sedan detonera en bomb på stället. Jag har även tänkt på ifall jag ska bli tvungen att byta ut majoriteten av personalstyrkan.
Men nu ser jag äntligen ett riktigt starkt ljus. Allt slit, allt tjat, alla utfärdade varningar, all feedback, all energi har nu lett till någonting! Vilket gör att jag inte ångrar en sekund som jag lagt ner på jobbet.
Det är med konstiga känslor som jag nu känner att jag kan ta steget tillbaka och vara den jag är tänkt att jag ska vara, spela den roll jag ska spela. Dvs jag börjar få till en fungerande organisation på jobbet. Från en arbetsplats där ingen lyssnade på någon, där folk kom och gick som de ville, där folk inte ville ta ansvar eller känna för sitt arbete överhuvudtaget - till en fungerande organisation där folk tar ansvar över sina områden.
Har jag lyckats, eller har de bara skärpt till sig tillfälligt? Det återstår att se. Men faktum kvarstår att jag känner att jag kan ta steget uppåt och koncentrera mig på åt vilket håll jag vill dra min arbetsplats. Jag slipper ägna min tid åt att städa upp efter folks idioti, jag kan lägga min energi på något som ger plusresultat inte något som gör att vi kommer upp plusminus0, om ni förstår vad jag menar.
Min första tanke var, men shit, behövs jag inte längre? Tanken efter det var, ehm hallå? Jo du behövs, nu kan du äntligen ägna dig åt de roliga bitarna, dvs leda truppen till att bli bäst, inte till att bara knappt klara vad som är godkänt ur ledningens synpunkt.
Nu, när jag har organisationen med mig, nu när jag slipper göra "allt", nu... ja, det är nu resan börjar. Det är nu jag har chansen att visa vad jag och min avdelning går för. Det är nu vi är "med i matchen". Och det är nu, som det är som allra viktigast att fortsätta ägna tiden åt personalens utveckling, fortsätta stärka deras självförtroende, fortsätta utmana dem och ge feedback. Det är nu det gäller. Det här är vad jag har slitit för hela sommaren.
Nu kör vi. Nya mål, höga mål. Inget annat accepteras. Vi ska bli bäst.
...jag ska bara ta lite semester först ;)
Ett litet livstecken - men det är nog allt
Jobb, träning och privatliv. Det räcker inte till av mig till att även skriva inlägg här. Man är liksom inte lika psykiskt taggad. Men det går framåt i mitt jobb iallafall, just nu är jag stolt över att jag klarat av den tyngsta säsongen inom jobbet som.. gröngöling. Jag klev in och tog över ett nästintill förfallet ställe rent utseendemässigt och personalmässigt när det strax efter också blev som värst. Bemanningen kapades i förebyggande syfte samtidigt som omsättningen ökade för vår del med flera hundra procent. Snacka om körigt och mycket att göra?
Just nu försöker jag hushålla så mycket jag kan med de få resurser som är kvar i lilla Shima för att inte traska rätt in i väggen. Jag har fått tillsägelser av min chef om antalet timmar jag jobbar, dvs att jag ska lugna ner mig, flertalet gånger och jag började inse allvaret för ett tag sen då jag låg kvar i sängen handlingsförlamad ca 1h efter att klockan hade ringt och bara funderade på hur jag skulle planera dagen effektivast - utan att komma fram till någonting.
Nu känner jag äntligen att saker och ting lugnat ner sig på jobbet - jag börjar återfå kontrollen, men min hjärna är inte med till 110% som den brukar. Därför ska det bli riktigt skönt att komma iväg på semester i oktober.
Jag har tidvis verkligen tvivlat på mig själv under den här perioden. Som sagt - jag är helt ny, utan erfarenhet, är inte heller speciellt gammal, och ibland har det känts som om jag tagit mig vatten över huvudet. Vad tusan är det jag har gett mig in på?
Men en sak är säker. Jag är grymt stolt över mig själv, jag fixade det. Sommaren 2009 är allt en sommar att dra lärdom av och att minnas - rak i ryggen och med stolthet!
Vi hörs när vi hörs nästa gång.
//S
GE MIG SEMESTER
Nu minsann.. börjar det snart bli dags för mig att ta ut semester igen. Den värsta perioden på jobbet är snart över. Bara några få veckor av slit kvar. SEN tar jag ut semester v.42 och v.43. Och då kan alla vinka sött hejdå till mig, för min mobil stängs av och jag kliver på ett flygplan långt bort till fjärran östern, eller ja, iallafall mellanöstern :)
Och vet ni vad som väntar där? God mat, skön stämning, balla släktingar, och dagar av LATHET. Sova precis när man vill på dygnet. Natt som dag - om man så önskar. Roliga parker, lyxiga restauranger, fantastisk och omväxlande natur samt helgalna shoppingcenter - om man så önskar!
Märks det att jag vill bort? Hemlandet - here I come again!
KOOOOLMÅÅÅÅÅÅRDEEEEEN
Äntligen ledighet. ÄNTLIGEN. Iallafall idag och imorgon... Sen blir det ett par sjukt hetsiga veckor igen... för att sedan låta hösten komma in på allvar och gå in på företagets lågsäsong.. eller för oss butikschefer glidarsäsong? Nåväl..
Idag ska jag iallafall åka till Kolmården med Leila. Vi ska se så mycket djur så att vi på hemvägen liknar/beter oss som varsitt djur själva. Sen är det tjejkväll.. Jag har aldrig varit på en tjejkväll. Hah! Jaa... tjejkompisar är väl inget jag direkt haft alltför många av. Haft en där, nån där, lite utspritt. Killkompisar däremot har jag haft gängvis av. Dags att bryta trenden med lite coola girls kanske? :)
NÅJA. Nu är jag sen. Hejdå, bilder kommer sen :)
Projekt viktuppgång
....börjar bli en succé ju! Just nu väger jag 51,3 kg!! Från 49 kg den här omgången. När det var riktigt illa förra året så hade vikten sjunkit till 48 och då fick jag alla möjliga symptom som en anorektiker får. Målet är i vilket fall att väga 54.. Målet kan ju förvisso ändras om jag kommer upp i 54 kg muskler och jag känner att jag har plats för lite till innan jag börjar se ut som ett berg eller liknande. Men 54 brukar vara riktigt perfekt.
Det är bara att hålla igång träningen. Utan den rasar jag i vikt för allting blir fel då. Tappar aptiten, får svårare att hantera stress, slutar äta och ja, blir riktigt, riktigt svag.
Inte så trevligt. Trevligare att träna, äta och må bra! :) ...och såklart se hur musklerna långsamt men faktiskt blir större och större... ;)
Sådärja!
Här kommer lite bilder för er som inte har koll på mig på facebook!
Akta er för Leila, hon har vapen. Stora vapen.
Vildsvinsungar är SÅ cute. Vildsvinsmammor är inte riktigt lika cute.
Hello din lilla filur.
Den här var helt klart den coolaste varelsen på plats bortsett från mig och Leila.
haha, kolla in blicken på denna svarta get.
Leila smygfotar mina gigantiska armar... ;)
Damsadel på en dalahäst! Så går det när man har kjol..
Sådärja! Då var det dags för frukost om jag inte missminner mig... och sen åka och hämta ut mina nya sängar!
Vadslagning deluxe
Jag och en person gjorde det. Det löd som följande: Om jag inte får ihop 3 träningstillfällen per vecka så måste jag köpa ett PS3-spel till personen. Och samma gäller personen, om han/hon inte får ihop 3 träningstillfällen per vecka så får jag ett spel!
Snacka om att man verkligen masar sig iväg till gymmet! Spel kostar ändå 500 kronor.. Men var noga med att innan ni går med på vadslagningen och tror att ni är överens - definiera vad ett träningstillfälle innebär. Om det kanske innebär att faktiskt besöka gymmet, någon annan hobby som man kanske har (typ klättring för min del) eller promenera 2 timmar om dagen - var överens från början bara :)
Happy träning!
S.A.T.S
Yes. Då ska detta företag utvärderas hos mig. Har efter lång tveksamhet bytt gym till sats. Många har talat gott om SATS samtidigt som jag rynkat på näsan och sarkastiskt slängt ur mig: "Vadå, är du fin i kanten eller?"
Hursomhelst - personen i receptionen där man anmäler sig målade upp SATS som något alldeles extra. Något man inte tröttnar på. Ni vet det gymstället man betalar pengar till månadsvis men aldrig besöker? Det är inte SATS,, tydligen.
Vi får väl se...
Japp. Nu är jag tillbaka. Mååånga maskiner - inga köer till dem, bra och fungerande Air Conditioners, luftigt, fräscha utrymmen, trevlig personal och till min förtjusning dessutom 1 gladiator. Helt klart ett gym värt att börja på!
:)
Joo.
Så jag har på sistone inte mått sådär 100% men det känns som om jag är på bättringsvägen. Exakt vad som hänt har jag nog ingen lust att gå ut med faktiskt. Inte just nu i vilket fall.
Nej nu måste jag tillbaka till jobbet - tog en liten break hemma bara för att byta byxor (svart = smutsigt fort) och andas lite.
På återseende!
Närbild
Jag skulle sluta bränna pengar var det.... JO TJENA.
Reatider
2 tubtoppar, 3 tröjor, 1 lacoste-piké, 1 jeans, 5 toppar, 2 t-shirtar, underkläder som inte är med på bild, 1 elvisp, och en såndär lampa som lyser upp rummet som en sol så att man ska vakna pigg och sminkborttagare från Lancome.
Yey!
Saker jag missade att köpa var, skor, kajalpenna och skärp. Tiden gick mig förbi helt enkelt! Nästa gång :)
Ledig helg och... snurrigt.
Ledig helg... och direkt börjar tankarna snurra. Vad gör jag? Vem är jag? Hur är jag? Vad vill jag?
COME ON! Antingen är huvudet sprängfyllt av jobbgrejer när jag jobbar eller så när jag verkligen blir ledig och huvudet får slappna av - så hemsöker de privata tankarna mig istället. Får man aldrig vara ledig på riktigt? Ska jag behöva fly till jobbet för att slippa undan? Där finns ju iallafall liksom regler och riktlinjer man kan följa "by the book" så man vet att man gör rätt.
Men här i privatlivet då? Hur fasen ska man veta om man gör rätt? Ähh, jag orkar verkligen inte grubbla just nu. Jag går och lägger mig redan nu och hoppas att allt är snäppet enklare imorgon.
Förresten - man var ju så himla insnöad på vad man ville när man var yngre. Man visste och man körde på hårt liksom. Blir det krångligare med åren eller vad är det frågan om? Hittar man fler alternativ? Blir man veligare? Börjar jag bli senil och tappa tråden här i livet? Haha.. ÄH.
Lite sömn på det här så..
1000 sätt att bränna pengar
Men bara några få sätt att tjäna dem!Nåja.. jag har i varje fall bränt lite FÖR mycket pengar på sistone. Bland annat på klätterutrustning (javisst, jag har börjat klättra), Idag rykte också pengar på hårklippning och lite produkter till håret, sen har det gått åt till nöjen, parfymer, smink, lite kläder, spel till PS3 osv.
Men man måste ju unna sig någongång också :)
Klippte mig på Björn Axén idag, min ordinarie frisörska var på semester så jag provade en annan, lite dyrare tjej :) Hur trevlig och cool som helst. Riktigt duktig var hon också och mitt hår känns typ 3 kg lättare. Nu går det äntligen att forma igen. Det var ändå i typ februari/mars som jag klippte mig sist! Usch! Se vad tidsbrist gör med en.
Sen unnade jag mig en jättesöt god parfym från Paris Hilton "Can Can" och en rolig spray från Björn Axén.. Någon dag då man har en bad hair day, inte hinner tvätta håret (speciellt om man har så långt hår som jag som tar lång tid att fixa till efter duschen) så är det bara att spraya i det där och håret blir som nytt - volym, doftande och fräscht. Har inte provat och sett resultat ännu, återkommer när så är gjort :)
Kalla kårar
Här kommer två svenska ord som ger mig som chef kalla kårar längs hela ryggraden.
- Semestertider (vanligtvis ok men när någon annan innan en har godkänt semestrar så undrar man ibland hur den personen tänkte)
- Sjukskrivningar - framförallt långtids.
Och om innebörden av de två ovanstående orden sammanfaller vid ett och samma tillfälle.. så blir jag väldigt fort ganska matt.
USCH. Men hey, allt kan inte vara gott hela tiden!
Sätt inte din personal i skiten
Tanken är inte att sitta här och döma och framförallt inte att snacka skit. Utan snarare att understryka vikten av kommunikation och "raka rör", framförallt i ledningen. Vi har ett ansvar gentemot våra anställda, det ligger på vårt ansvar att våra anställda ska tycka att det är kul att gå till jobbet, vi vill behålla vår personal, och vi vill att de ska vara motiverade till att göra sitt yttersta varje sekund de befinner sig på jobbet. Och hur ska det ske om inte ledningen är överens? Vilka signaler sänder vi ut till våra kära medarbetare? Hur många olika håll drar vi dem mot? Eller snarare hur många steg puttar vi tillbaka dem i, i deras utveckling och glädje över deras jobb? Om vi inte kan hålla en klar dialog i ledningen...
Lika mycket som ledningen bryr sig om försäljning och budget - pengar överhuvudtaget - bör vi även bry oss om personalen. Humankapital, kallas det. Vad gör du den dagen då du står utan personal, p.g.a. att du överutnyttjat och rentutsagt struntat i att utveckla och motivera din personal? Struntat i att öppna munnen och tala om för din personal vad som gäller - bara för att det har varit stressigt eller att du varit trött just då? Struntat i att ge konkret positiv feedback p.g.a. stress? Jag säger inte att jag själv är perfekt - allt ovanstående har hänt mig också, men jag lärde mig snabbt vilken brutal effekt det ger att faktiskt ta sig tid för sin personal. Istället för att släcka bränder här och där bygger man upp någonting hållbart som sedan är svårt att rubba. För att inte tala om vilket starkt team man kan lyckas bygga!
Som chef är du piloten på ett flygplan. Eller kaptenen på en båt. Sjunker båten - så är du ta mig fan den sista som ska lämna fartyget. Gör du inte det - så är du inte i mina ögon den rätta ledaren. Det värsta jag vet, det absolut värsta jag vet i ledarskapsväg är chefer som sätter sin personal i skiten. Klarar du inte av att vara ledaren, klarar du inte av att styra fartyget och faktiskt vara den sista som lämnar den vid eventuell olycka så ska du kliva av redan innan fartyget lämnat hamnen och överlämna jobbet till någon annan. Svälj din stolthet och inse att du helt enkelt inte fixar det - istället för att få personalen (som faktiskt är riktiga människor med känslor och tankar) att må dåligt och stanna i sin utveckling.
Du har inte rätten att få folk att må dåligt. Däremot är du skyldig att göra ditt yttersta för det motsatta. Varför tror du att du får en högre lön som ansvarig?
Ett livstecken - och även inlägg #500
JAG LEVER.
Nästan. ;)
Jag har det stentufft på jobbet.. därför inte orkat med så mycket annat. Men jag lever... och mitt engagemang på jobbet har gett resultat. Taggad personal, och bättre rutiner. Nu ska jag bara jobba ihjäl mig lite till, tills vi blir perfekta :) och håller det så.
På återseende!
Woho.
Men vi hann med deadline! Igår kväll skickade jag ett sms till min chef och sa att vi står färdiga. Yes!
Nu är det i vilket fall avslappning som gäller. Midsommarmat och annat gott. Det ska bli myspys... Det bästa hade ju varit om vädret varit sådär superhett, då hade jag kunnat lägga mig i min solsäng ett tag innan också, men nej. Sommaren har ju försvunnit. Men vad gör man :)
Hursomhelst, är rätt sliten, men ändå nöjd med livet!
Detta var ett livstecken från mig. Over & out.
Då var det gjort
Ganska frigörande, man är en runner (ni vet såndär som springer omkring på hustaken i staden och hoppar mellan dem som om det inte gjorde något ifall man skulle ramla ner flera 100 meter) och det är en rätt skön känsla när man har ett flow över byggnaderna. Kanske skulle vara nåt om min karriär skulle skita sig? :P
I love it!!!
Sen älskar jag att få vara coach. Att med väldigt enkla och små psykologiska tricks få personalen att tänka till och förstå. Ge dem en morot medan jag håller piskan i högsta hugg. Att utbilda dem och se resultatet. Jag är redan himla stolt över dem. För att inte tala om det förtroendet jag har av mina egna chefer. Och vilket stöd!!! Kan inte nog understryka vikten av att ha ett stort stöd från företaget i sig. Jag är överlycklig.
Om 3 månader kommer mycket att ha ändrats. Det gäller bara att börja från rätt ände. Nämligen att fokusera på den viktigaste resursen ett företag har. Personalen, även kallat humankapitalet.
För cirka 10 månader sen skrev jag ett inlägg om min dåvarande chef & mentor, när jag jobbade i Norrtälje. Jag radade upp några egenskaper hos henne som jag blev förtjust i. Nämligen dessa:
- Driver sin verksamhet med en sådan passion och glöd
- Har stor empatisk förmåga och känner mycket för sina anställda
- Rättvis
- Varm och kärleksfull samtidigt som hon pushar och provocerar en så att man hamnar i rätt riktning
- Har rikligt med tålamod och arbetar hårt och länge utan att klaga
- Går att lita på i alla lägen
Jag är fortfarande lika förtjust i dessa egenskaper som jag också känner att jag själv har. Hon är lätt fortfarande än idag, efter så mycket annan erfarenhet jag fått, folk jag mött, folk som fortsatt utvecklat mig, min främsta förebild inom företaget. Den person som jag bäst identifierar mig själv med.
Ja, vad kan jag säga. Jag är bara så himla glad att jag fått den här chansen och att jag nu kan ge chansen vidare till min personal att utvecklas och vara med om något stort.
Minst sagt tacksam.
Ja, jag lever :)
Suttit 5 timmar i möte idag med två chefer, varav en är min chef och en annan chef över ett annat distrikt. Det här känns hur kul som helst och jag känner verkligen att jag har stöd från hela företaget. Så himla roligt att äntligen få den här chansen, det här förtroendet. Fan vad vi ska bli grymma!
Nu är jag grymt trött.. blir tidig läggdags ikväll. Igår kunde jag inte somna så blev bara 3 timmars sömn. Inte bra med för långa naps efter jobbet :P
Jobb imorn!
I övrigt då?
Jo, jag börjar ju jobba imorgon igen :) Känns helt ok faktiskt. Nervöst, absolut. Men det som inte dödar - det härdar och jag börjar bli rätt härdad. Och mer ska det bli! Tänk den dagen då man typ.. är världsbäst på allt? haha!
Nej, skämt åsido.. jag tror personalen längtar efter mig. Och jag längtar efter att få göra saker "The Shima way".
Nu är det slöa och ladda den allra sista biten av batteriet som gäller resten av kvällen tills det är dags att sova.. och därmed ladda lite till.. Jag är rätt trött idag så det blev bara ett svammelinlägg.
Ha det finemang!
15 år sedan
Själv skulle jag förvisso vilja att hela världen såg på när jag och min älskade (vem det nu kan tänkas bli..) bytte ringar. Men sen har ju inte jag varit gift tidigare heller. Man kanske tröttnar på uppståndelsen ;)
Nåja. Faktum kvarstår att det var länge sen. Så jag borde sätta lite fart, skjutsen kommer om 3 timmar och jag har bara tagit en dusch. Nu fattas bara att dra på sig klänningen, fixa håret, naglarna, sminket, smyckena, packa den lilla handväskan smart och sen invänta skjuts till söder mälarstrand. Om jag hinner slänger jag upp en bild på resultatet innan jag åker - annars blir det bilder sen.
Gillar inte att spackla på överdrivet mycket - jag kör med min naturliga skönhet, det brukar gå hem ändå! Men jag kunde ju ha lagt på ett större leende :P
Är så himla glad att jag gav solsängen Trevi några timmars uppmärksamhet i förra veckan, annars hade jag aldrig haft den fina solbrännan :)
Blir inga fler bilder just nu - jag måste slänga på mig lite accesoarer och rusa!
Alexander Rybak
Realism - dödens död åt det ordet
Ok. Såhär är det. Hade jag varit "realistisk" hade jag för det första tagit ett sabbatsår efter gymnasiet då jag faktiskt var rätt trött på skolan. Om jag känner mig själv rätt hade jag därefter haft otroligt svårt för att börja på högskolan mest eftersom jag kanske inte hade velat. Hey - jag bodde ju hemma, hade förmodligen ett jobb då också och tjänade massa cash utan att betala någon hyra (Ja ända fram till den dagen då mina föräldrar skulle tröttna på mig och kicka ut mig).
Anyways, jag började direkt på högskolan. Hade jag varit "realistisk" då, så hade jag tvivlat på mig själv något så enormt. Jag var ju bara 18. Hey, vad kunde jag? Alla andra var ju så mycket äldre och såklart därför även klokare! När jag skrev min D-uppsats på slutet var den som var yngst (bortsett från mig) 3-4 år äldre än mig. Jag fick VG, min uppsats blev en "exempel-uppsats" och var med och tävlade om årets handelsuppsats på handelns utredningsinstitut (HUI). Jag kan inte säga att jag inte tidvis var väldigt pessimistisk tänkande om den, men jag vägrade fokusera på det. Hade jag varit "realistisk" hade jag inte skickat iväg den till HUI. Visst, jag vann inte tävlingen - men jag fick en kick av att den fick vara med på webbsidan och med i tävlingen.
Hade jag varit realistisk hade jag inte sökt ett chefsjobb vid 22 års ålder. För vem fan lyssnar på en 22åring? Vad vet hon? Hon har ju bara pluggat hela sitt liv. Visst hon kanske kan bossa över små fjortonåringar (knappt ens det för jäklar vad jobbiga de kan vara) men kan hon få 40-50åringar att göra som hon vill? Kan hon leda en grupp vuxna människor? Kan hon vara någon som en sådan grupp människor känner att de kan luta sig mot? Prata ut med, växa med? Helt ärligt, vem skulle anställa en 22åring på ett chefsjobb? Var lite realistisk.. Du kan ingenting. Du är en nolla. Du skall veta din plats. Börja lite smått. Sälj lite korv och servera lite hamburgare först. Känn sedan efter vad du vill. Var realistisk. Du är bara 22, du har ju hela livet på dig.
AHHH. JAG BLIR TOKIG.
Vi kan ta det ännu längre bak i tiden. Icke att förglömma började jag och mina föräldrar vårt liv i Sverige som flyktingar. Vi flydde undan kriget i Iran - efter att det hade pågått i 6 år. Hade vi varit "realistiska" som min kära far hade jag inte ens befunnit mig här i Sverige, frågan är om jag ens hade varit vid liv. Ja, det kostar enorma summor pengar att fly landet och vadå, det var ju så bra där ändå... Det här är förvisso något min pappa i dagsläget aldrig skulle erkänna, men hade det inte varit för min mammas sätt att skita i allt som är "realistiskt" så hade vi varit kvar där. Det var ju så bra. Ja jättebra med bomber flygandes tvärs över skallen på oss, med en pappa ute på oljeplattform och en mor som kramade om mig och min bror stenhårt varje gång (för att "om vi skulle dö skulle vi dö tillsammans") hon hörde bomberna komma.
Helt ärligt så ogillar jag å det grövsta att vara realistisk. Till vilken nytta? För att inte sedan bli besviken? Så ska man vara besviken redan nu? Utan att ens ha gett det en chans? Finns det något värre för ens självförtroende än att "vara realistisk"?? Folk undrar var jag har fått mitt självförtroende och min självkänsla ifrån. Vill ni veta svaret? Jag har varit så långt ifrån realistisk som man någonsin kan. Jag har inte haft någon som "tagit ner mig på jorden". Jag har haft folk som lyft mig och viskat eller skrikit till mig: DU FIXAR DETTA SHIMA, DU FIXAR DETTA OCH MYCKET MER.
De pessimistnissar som sedan försökt tvärtom med mig har jag klippt av. Försvinn, ni ger mig ingenting. Framförallt grundar sig deras pessimism i besvikelse över deras egna icke-chansningar i livet. Jag vill inte ha er ledsamhet i närheten av mitt liv såvida ni inte är beredda att få hjälp och hjälpa er själva i det.
Skulle jag varit realistisk skulle jag tackat nej till min befordran nu. Helt ärligt, jag är 23. Nu ligger allt ansvar på mig. Vet jag ens vad det är jag ger mig in på? Jag kanske skulle skita i det.. jag tror inte jag pallar det psykiskt. Jag är ju så ung.
EHM. Nej. Istället fokuserar jag på att jag VET att jag kan. Hur vet jag? Jag har ju aldrig gjort det förut. Men jag bara vet. Om andra har kunnat innan mig - varför skulle inte jag kunna? Jag säger inte att det kommer bli lätt, tvärtom, det kommer säkert bli grymt svårt. Men jag är inte rädd för att ge allt och försöka. Jag vägrar ta besvikelsen nu, när jag kan ta den sen ifall det skiter sig och iallafall veta att jag försökte och gav 100%.
Hajjar ni poängen? Sluta vara så jävla "realistiska" hela tiden. Vill ni ha ett medelsvenssonliv eller vill ni leva mera? Säger inte att någotdera är fel.
Men har ni valt ett av liven så sluta gnäll.
Besökarstatistik som ökar
Jag ska leda oss till toppen
Hur som helst så har jag inte gjort annat än att vila i över en vecka nu. Det börjar klia i resultatvisar-fingrarna och jag vill tillbaka och göra en förändring som bara jag kan. Jag vill visa resultat och lyfta arbetsplatsen, jag vill återigen få den där kicken som jag så ofta får när jag ser hur saker och ting blir till det bättre. Hur jag kickar ass och hur jag ser min personal växa och ta för sig mera. Åhh, härliga jobb.
Jag vill. Jag vill tillbaka.
Men först ska jag vila några dagar till... och smida på min plan. Min plan på hur jag ska få oss att bli bäst. Vi ska bli de bästa i distriktet och vi ska bli de som övriga ser upp till.
Det är mitt löfte till min personal.
Hård som sten
Vad är det som gör mig hård som sten då? Jag funderade lite på det och kom fram till att det nog är min ärlighet och förmåga att sätta gränser. Att jag inte är rädd för att säga min åsikt, och säga det till personen det gäller. Bara det skrämmer ju slag på de flesta. Folk är inte vana vid så ärligt folk. Självklart försöker jag ju formulera mig snällt och på ett sätt så att personen ska förstå hur jag upplever situationen och varför jag drar en gräns, men sanningen måste ju fram i vilket fall ändå, eller hur?
Det värsta jag vet är nog daltande. Börjar man dalta med en person så har man redan där satt sig över människan. Man tror inte att personen kommer "palla trycket" om man är ärlig - och bara där har man börjat se ner på människan. Och gör man det tillräckligt ofta kommer inte människan helt till sin fulla rätt heller. Hur ska en person som blir daltad med kunna sätta ner sin egen fot och bli sin egen herre? Hon måste ges utrymmet och tillfället att säga sin grej och det är inte lätt om man blir daltad med.
Så kom igen nu tjejer och killar! Säg ifrån nästa gång - prova på! Se vad som händer - vad är det värsta som kan hända så länge du bara talar om hur du upplever en situation? Det finns inga fel med det..
Oavsett vad så har de iaf burit på er i 9 månader..
DET ÄR VARMT!!!!
Shima goes ego-trippin'
och ja, jag hade lite bråttom i paint - orka! :D
Dagens aha-upplevelse med bilder
Jag låg ute på balkongen nyss och tänkte.. jaha... blev ju inget åka utomlands nu, men HECK vad finns utomlands på en sol&badsemester som inte finns här? Min solsäng, vattenutsikt och möjlighet till bad om man nu vill det, sol, värme, snygga bilar som åker förbi, glassbar/krog/konditori 100 m ner mot vattnet, båtar att låna om man vill, you name it - det finns här!!! Mycket bättre att åka på såna bravader när det är höst/vinter. Det var min aha-upplevelse idag. För just nu är jag ju redan "utomlands".
Säg hej till Trevi, min solsäng.
En frestande avocadosallad, förvisso självservice men hey då får man den precis som man vill också. Och något annat går ju inte att äta i den här värmen..
En smått solstungen (??) Shima med en lika påfrestad frisyr - haha!
Ok, helt ärligt så hatar jag fötter.. men här får jag en känsla av skräckblandad förtjusning - haha!
Börjar ni förstå varför jag skulle totalvägra en flytt härifrån..?
..och varför jag just nu tycker att en sol&badsemester utomlands känns överflödig..? :)
Bröllopsfest 6 juni
Så, lila kort tajt klänning, svart utsläppt svallande hår, svarta skor och svart väska och massa smycken. Denna gång kanske jag fyller ut klänningen lite bättre än jag gjorde på nyårsafton när jag vägde några kilo mindre än nu och var sjukligt tunn. Hoppas det iallafall. Nåja, det är iallafall kul att det händer sånahär saker så man får tillfälle att visa upp sin riktigt fåfänga sida någongång då och då ;)
Nya skor
Det här blev resultatet:
Lite mer till fest (de är svårare att gå i också haha) - ja, jag har svårt att köpa annat än svart men om man tittar historiskt sett (och i mitt förråd) så har jag skor i alla möjliga färger och utföranden, och de mest använda är de svarta. Inte de vita, pärlemorvita, bruna, limegröna (!! vad tänkte jag på??) röda eller nåt annat.
Och lite mer till vardags - ser ungefär ut som de där gladiatorskorna som var inne för ett tag sen (kanske fortfarande är? har noll koll) fast med klack. Mycket enklare att gå i än de ovan. Så, nu hoppas vi (läs: jag) på snyggare ben, häck, och hållning framöver med dessa nya ägodelar (om det nu är möjligt - haha!).
Och framöver ska jag bli duktigare på att hålla i mitt visakort.
Shopping & Dagens tips
Mobiltelefon √
Trätrall
Solsäng + dyna √
Panelgardiner √
Taklampa √
Småmattor √
Fåtölj
Golvläslampa
Såhär ser min solsäng ut, köpte på JYSK idag med mycket fin dyna till:
Maxbelastning 130 kg. I think I'll do fine!! ;D Den ska jag ligga och sörpla saft eller äta glass i. Yummi.
Så i princip är det bara trallen och fåtölj och golvläslampa kvar. Men de sakerna får vänta. Har ett annat himla roligt projekt att ta tag i innan, nämligen bilservice och besiktning - yey!
Semester är inte bra.. man får så himla många tillfällen att bränna pengar på. Men hey, det är ju kul också! Ja, förutom kanske bilservice och besiktning...
Dagens tips också om du har långt tjockt men slitet hår:
Sen jag började använda det schampoot, i september/oktober någongång förra året har mitt hår inte alls blivit lika slitet som tidigare, jag har inte behövt klippa bort lika mycket varje gång jag besökt Björn Axén och jag har inte behövt besöka dem pga att mitt hår är slitet - utan snarare för att det börjar tappa form och behöver klippas upp på sina ställen. Inte nog med det - så använder jag inte heller något balsam! Ni hörde rätt, jag med mitt 349283 meter långa hår använder inte ens balsam. För det behövs inte med det här schampoot! Visst, det är dyrt som tusan - men väl värt pengarna. Shima rekommenderar L'oreal absolut repair.
Ok, utmanad, here we go.
Rules:
1. Answer the questions on your blog
2. Take away one question you don't like and add a new one
3. Tag other people
1. Which perfume do you use?
Hmm.. har säkert en 10 olika men mestadels Christina Aguileras vad den nu heter, såhär ser den ut iallafall: 
Eller Promesse från Cacharel.
2. Song of the day?
WASP - Heaven's hung in black, ingen låt man hoppar upp i taket och blir glad av, men alldeles underbar ändå.
3. What's for dinner today?
Spaghetti och köttfärssås! Åt jag tidigare iallafall, nu funderar jag på att göra en liten sallad. Klockan är liksom halv 12 på natten :P
4. Today's highlight?
Med risk för att låta som en desperat stalker träffade jag "Mr Finch" på ett av de ställena jag handlar på - haha!
5. What whould you really like to learn?
Klättring och snowboard, ju!
6. What was the last thing you bought?
Handlade ju livsmedel idag men innan dess panelgardiner, lampa och mattor.
7. What's your most important goal at the moment?
Det är konfidentiellt men det har med jobbet att göra! Rent privat är det att lära mig stänga av jobbet när jag är hemma och fokusera mer på mig själv och min hälsa.
8. What do you think of the person who tagged you?
Verkar vara en trevlig och vettig tjej, skulle vara nice om man kunde lära känna henne bättre någongång :)
10. What's the colour of your eyes?
Mörkbruna.
11. Who was the last person you called?
Marika
12. If you could be anywhere in the world for the next hours, where would that be?
På en strand vid medelhavet eller karibien!
13. What do you find important with your friends?
Att jag har skoj med dem och alltid kan lita på dem i vått och torrt (nej jag har inte så många vänner - haha!)
14. Who would you like to meet sometime?
Svårt.. hmm, kanske någon vis gammal gubbe/gumma som kan ge mig aha-upplevelser om livet.
15. Would you like to have kids one day?
Ja, om jag hittar rätt person att skaffa fram ungarna med.
16. Who would you trade your life with for 3 days?
Någon stackars fattig person från något fattigt land. Snacka om att uppskatta allt man har lite mer sen.
17. What are the 3 most positive things in your life right now?
Mitt jobb, mina nära&kära, min egen utveckling
18. 3 things that make you smile?
Att höra/se folk utvecklas, känna uppskattning och positiva siffror..
19. What's your favourite song at the moment?
I'm in looove, with a fairytaaaale...
20. What's your favourite tv-series?
2½ men och Family Guy
21. What are you wearing at the moment?
Mörkblå jeans och bh - hey, jag är ensam hemma.
22. What's your favourite sweets?
Sött, surt, salt, och choklad är givet 1 gång i månaden.
23. Who's your role model in life?
Min mamma och några andra riktigt duktiga människor i min omgivning. Jag försöker plocka de bästa bitarna ur alla jag möter!
24. What is the last film you saw?
Madagascar 2, för andra gången.. JÖSSES vilken skön film! King Julian får mig att skratta så jag nästan dör.
Jag utmanar.. ehm.. de som känner sig utmanade att göra det jag själv gjort precis ;)
Mina små men mkt söta inköp
Den där satte jag upp själv, och se, det lyser!!!
De där längderna diggar jag rätt hårt.. Bilden gör de inte riktigt rättvis, utan i verkligheten känns det mycket mer "livfullt".
...och lite små söta rosa mattor i köket. Tur man är singel och bor ensam så man får dutta lite små söta rosa färgklickar där man känner fört :D
Är jag ensam om att må dåligt på IKEA?
Men hursomhelst, införskaffade idag lite gardiner, en taklampa till vardagsrummet och lite små runda mattor till köket. Satte upp lampan helt själv, stolt! För det var massa pill med sladdar och grejer som jag aldrig sysslat med tidigare och jag lyckades utan att bli friterad. Mycket najs. Jag börjar nästan bli nöjd med lägenheten nu. Såhär över ett år senare. Men saker och ting måste ta sin tid för att man ska bli nöjd.
Nästa projekt är balkongen. Ska införskaffa trall till betonggolvet, en solsäng och lite krukor och eventuellt någon lanterna. Får se hur mycket som får plats därpå. Bilder på spektaklet jag köpte idag kommer kanske imorgon, orkar inte ta fram kameran nu såhär på kvällskvisten nämligen.
Nej, jag säger hej från mig för ikväll!
Städ- och tvättdag!
Hade jag varit pedant av mig så hade jag inte behövt plocka undan några saker nu, utan snarare bara plockat fram en dammsugare och svish, så var det färdigstädat i princip. Aja det är bäst jag sätter igång, för om några timmar ska här vara kliniskt rent och jag ska till och med kunna slicka på golvet utan att få dåligt samvete - eller dödslängtan ;)
Ny mobiltelefon
Ja, då det nästan är billigare i Sverige att köpa ny telefon än att laga den gamla så slog jag till riktigt hårt på en riktig jobbtelefon. Sony Ericsson Xperia X1, den svarta modellen blev idag min. Riktig kul! Denna telefon har verkligen allt. Förutom 1 grej som jag kommer sakna med min gamla mobil. Den här nya har nämligen ingen stegräknare. Lite tråkigt eftersom jag går rätt mycket varje dag men hey, den har ju allt annat, till och med ett tangentbord.
Jag ska sååå hålla koll på allt med denna telefon. Men.. ikväll har jag i ärlighetens namn bara suttit och spelat i flera timmar med den - haha! Men vadå, jag har ju semester... Får nästan en känsla av nostalgi.. ni vet, sommarlov, sitta uppe sent och göra helt icke-produktiva och meningslösa saker. Ahh, the good old times! Inga krav, inga tider att passa och framförallt, 100% fokus på mig själv.
Yes. We like.
YEY! Befordrad och färdig för semester
Kom igeeeen. Sista rycket nu.
I'm in looove, with a fairytale!
De hade varit de enda söta killarna (resten var ju bara rena slisk) med bra låtar i tävlingen som hade smält tjejernas och de homosexuella killarnas hjärtan. Precis som Alexander gjorde nu. Med andra ord hade Alexander fått det lite tuffare, fått lite motstånd iallafall :)
Dreglar åt mina egna matbilder
Vitlöksmarinerade kroketter till och så sallad med italienska örtkryddor.. *dreglar* Fanns också bearnaisesås till.
Eller här. Barilla-pasta med kycklingfilé i en härlig sås av creimefraiche och sweethot chili. Och sallad med örter och persilija.
Nu är jag sjukt mkt hungrigare än jag var innan... ska nog hälsa på mina föräldrar och se vad som bjuds där ikväll ;) Själv orkar jag inte laga något idag. Så ambitiös känner jag mig helt enkelt inte i nuläget.
Hejsvejs!
Slut på humörsvängningarna
Lättnaden är enorm. En kollega steg in i rummet idag efter mitt samtal med min chef och undrade om jag var ledsen. Jag var alldeles röd i ansiktet (ni vet sådär som man kan bli när man är riktigt, riktigt trött) och satt lugnt på en stol. Jag sa nej, det är min spänning som har släppt. Jag är så avslappnad nu så det är nästan sjukt. Nu kan saker och ting bara bli bättre.
Det var riktigt kämpigt ett tag. Det tisslades och det tassades bland mina hemlighetsfulla chefer. Jag visste att de var "up to" någonting men de vägrade delge mig vad. Och ovisshet gör mig i princip galen. Jag är på tok för nyfiken för mitt eget bästa ibland. Men nu är det avgjort på riktigt. Jag är så stolt över mig själv. Vänta ni bara. Jag ska göra underverk.
Nu till något helt annat. Var och såg Wolverine idag. Mycket mer testosteron i en film går det inte att pumpa in. Jäklar vad häftig den filmen var. Även om den i många fall var överdriven - men hey, överdrivna testosteronfyllda actionscener med mycket dunder, brak och muskler. Kan man begära mer? ;)
Humörsvängningar delux.
Godnatt.
Skulle inte jag vara ödmjuk?
Självklart snackar jag lite skit ibland. En del gånger låter jag mycket kaxigare än vad jag faktiskt är. Men det skall dock inte glömmas att jag menar allvar många gånger också. Med risk för att låta som allas vår kära "Hej-jag-börjar-bli-rätt-ute-bloggerska", BlondinBella, så avskyr jag allt vad gäller jantelag. Att man inte ska visa att man är bättre på något speciellt, att man tja.. ska vara tillbakadragen och "som alla andra". Finns det något mer grått och trist än det? Vill ni fylla era liv med återhållsamhet så varsågoda. Jag gör dessvärre inte det.
Men vad har detta med ödmjukhet att göra? Att inte vara ödmjuk är inte synonymt med att visa vad man går för. Men jag fattar ju att jag inte kan göra allt själv här i världen. Om inte annat så har mitt jobb som chef fått mig att inse det. Om jag får beröm av MIN chef så är jag inte sen med att lyfta upp min egen personal och ge dem credz. För utan dem hade jag gått in i väggen för länge länge sedan. Jag svarar ju inte direkt: Jag vet, Jag är bäst, Jag har gjort allt själv. Det är det sämsta en chef och ledare kan svara. Med andra ord är det en kriterie för att vara en ledare. Ödmjukhet alltså. Vem skulle ens lyssna på mig om jag inte var ödmjuk? Jag hade tappat respekten för min chef för länge sedan om inte ödmjukheten fanns där. Slutat lyssna. Gjort lite som jag själv vill osv. Han/Hon är ju ändå ett svin då som tar alla för givet och lyfter upp sig själv och ingen annan. Hajjar ni?
Jag är heller inte direkt sen med att snappa upp vad folk som är bättre än mig på ja, allt möjligt, gör, hur de gör det för att lära mig nya saker hela tiden. Lyssna, fråga och prova själv. Hur tror ni jag är där jag är idag? All me? Tror inte det va. Finns många personer som jag är evigt tacksam och dessa vet också om vilka dem är, det har jag sett till.
Sen är inte ödmjukhet samma sak som mesighet heller. Eller knappt ens vänlighet. Eller fjäskande. Eller daltande. Ödmjukhet är ödmjukhet. Att våga lyfta fram andra, inse och erkänna sina begränsningar och eventuella misstag. På det viset får man respekt från sin omgivning på rätt sätt. Jag må vara rätt hård som person, många skulle nog vilja påstå att jag är grymt tuff en del gånger. Men bara för att man är det betyder det inte att man samtidigt inte kan vara ödmjuk. Hård men rättvis kallas det.
Det är jag det. Like it or not.
Snart så..
Bara två dagar kvar på veckan. Sen fyra arbetsdagar nästa vecka, sen har jag semester!! Så 6 dagar kvar med andra ord. Det ska bli så grymt skönt. Behöver verkligen vila upp kropp å själ. Men nog om detta just nu, måste iväg till jobbet!
Hejsvejs =)
Längtan efter helheten
Mm. Känner en längtan efter att få pusselbitarna i mitt liv på plats. Visst, jag är bara 23 år, det är inte direkt någon panik va. Men panik är heller inte det jag känner. Utan nyfiken och självälskande som jag är, har jag på senare tid fått en längtan efter att veta vad det kommer bli av mig. Vem kommer jag ägna, om inte hela men åtminstone största delen, av mitt liv åt/med? Finns det någon sådan person därute? Finns det någon därute som jag kommer att älska så djupt att jag till och med kommer att kompromissa min livsstil med? Finns det någon därute som kommer stå ut med en så envis personlighet som min? Kommer vi att skaffa barn? Blir det en alldeles bedårande liten flicka eller en liten härlig son, eller kanske till och med både och? Eller är det tänkt att jag ska genomföra andra stordåd i livet så att sådant inte får plats i mitt liv? Hur är det tänkt egentligen? Var kommer jag att hamna?
Så många frågor, så obefintliga svar. Min längtan blir i varje fall större för var dag som går. Inte nödvändigtvis längtan efter en man och barn. Utan snarare längtan efter att få se helheten. Att få veta vad som händer mig. För mig är detta en prövning, att lära mig ta en dag i sänder. Det är för mig riktigt svårt, men jag har ju liksom inte så mycket till val. Frustrerande va? Men det är inte bara negativt. Min nyfikenhet är en stark drivande kraft i mitt liv. Det är den som ger mig livsglädjen (genom att ta en dag i sänder och göra det bästa av den, att vakna upp och vara sjukligt nyfiken på vad som händer idag). Den livsglädjen och positiva energin kan jag enkelt dela med mig till andra. Och det finns inget som gör mig lika glad som att se hur det smittar av sig på andra.
Så.. visst saknar jag svar på många frågor, men innerst inne har jag nog en känsla av vad det kommer bli av mig, åtminstone vad jag vill att det ska bli av mig. Det gäller bara att följa sitt hjärta så hamnar man rätt, oavsett var det är. Sen får man ju absolut inte glömma att titta tillbaka på var man var för ungefär 5 år sedan. Herregud vilken utveckling, det är inte klokt.. och klokare lär det ju inte bli :) Jag längtar!
Valborg, första maj och till slut lite ledighet
Det var nog den fattigaste brasa jag sett på år och dar, finanskris eller?
Hmm.. jag tyckte att det luktade lite bränt men kunde inte riktigt placera var lukten kom ifrån...
Jag och mina fina.
Grymt duktig liten kille som byggde back på back. När han ramlade ner insåg jag hur gärna jag vill ha en lika fin son senare i livet.
Ja och vi befann oss på Snorrevägen. Kvarteret Bronsdolken. Hahaha, tolka det som ni behagar. Det gjorde iallafall jag ;) Ärligt talat, någon baktanke måste personen som namngett gatan och kvarteret haft. Någon!
Gourmetmiddag till mig själv
Inget fel på att unna sig själv det där lilla extra ibland. Man behöver skämma bort sig själv ibland ju! Och ja, jag njöt verkligen av mig själv, mitt eget sällskap. Vi hade riktigt mysigt ihop jag och jag ;) Feltolka inte.
Nu ska jag återigen laga något gott, men blir nog inte lika avancerat som igår.
Hejsvejs!
